Irena Pozar är ”on fire”, en brand av ilska hemsöker henne. Det gör ont i magen. Carola har vågat yttra sig i invandringsdebatten. Och hon sa fel sak. Så nu lider Pozar. Kanske ska vi lida med henne. Dela hennes smärta. Kanske även dela hennes sorg, och fantomsmärtorna från förr när personer som Carola hade vett att hålla tyst.

Men när det flammar kring Pozar sätter hon sig inte ner. Hon skriver av sig. Till andras stora underhållning.

Pozar är intressant. Hon är ett slags neoreaktionär. Ett eko från början av 1900-talet. Absolut inte 30-tal utan från tiden innan, när rösträtten kom. Pozars oro är egentligen inte rösträtten som sådan. Det som får hennes mage att göra ont är att folket får inflytande och eliten tappar makt.

När rösträtten infördes i Sverige fanns en massa människor som ansåg sig kunna klara demokrati. De var inte faran, faran låg i de andra. I folket som skulle rösta tokigt. Obildat och vulgärt – ja rent av bete sig folkligt. Ett lands styre, dess politiska debatt, ska inte smutsas av sådana vulgäriteter.

Pozar vet att Carolas åsikter är folkliga, rent av populära. ”De är varken kontroversiella eller ovanliga. Hennes syn på invandrare är den mest mainstream som finns”. Det som gör ont i Pozar är att någon, som kanske kan ses som en förebild, vågar säga vad folk tycker. Det är då de ska kritiseras. Stigmatiseras.

Carolas engagemang, tycker Pozar, är inte förmildrande. Snarare försvårande. Att Carola hjälpt flyktingar, stöttat iranska kvinnor och huserat flyktingar ska hållas mot henne, inte ses som att hon kanske inte är rasist trots allt. Carola gjorde rätt, hon upprätthöll korridoren, hon höll det folkliga borta. Och sen föll hon. Hennes tidigare gärningar ska därför inte tolkas som att Carola är en rätt sjysst person som har en annan uppfattning. Utan som en särskild ondska. Lite grand påminner det faktiskt om när någon lämnar en sekt. De ondaste är inte de som aldrig sett ljuset utan de som har sett ljuset och sedan går.

Pozar förstår vad som händer om de som har samma uppfattningar som folket får styra. Ni vet de där som är tänkta att styra i en demokrati. De som har en syn som är mainstream. ”Därför måste vi hålla linjen och våga kritisera, ställa krav och stå ut med att anklagas för banaliteter som att vi ”drar rasistkortet” eller att vi borde fokusera på ”riktig rasism”. För att kunna upprätthålla en uppfattning som går tvärs mot mainstream, för att hålla mainstream borta - undvika normalisering. Då måste man hålla linjen. Våga spela rasistkortet. Bara då kan man hålla folket, mainstream, borta. Så kan man undvika en politiskt mångfald. Men också undvika en konstruktiv debatt.

Det är fascinerande hur Aftonbladet ger röst åt en person som beskriver magsmärtorna som kommer av att mainstreamuppfattningar får synas. Att folkets uppfattningar riskerar att bli politik.

Ekot av det förra tiotalet går igen. Vad ska hända om folket får rösta? Hur ska det gå om de obildade vanliga – mainstream – folket får bestämma? Kommer det att sluta med att vanliga människors uppfattning normaliseras? Och den där klumpen i magen – hur ska det sluta om inte människor som Pozar får bestämma i samhället och styra debatten.

Pozar håller nog inte med om detta. Förmodligen är det tvärtom. Hon är inte tveksam till demokratin. Hon är så så mycket demokrat att hon till och med vill skydda demokratin från att bli mainstream. Från att normaliseras och bli vulgär. Det påminner om skurken i amerikanska actionfilmer. Militären eller underrättelseofficeren som är så mycket patriot att han måste utmana demokratin.

Ord spelar roll skriver Pozar. En spade är en spade. Kanske är det något man borde tänka på när man försöker skydda en åsiktskorridor och en debatt från att bli folklig. När man spelar rasistkortet. Ord som blåbrun. När det sprids oro för att folkliga uppfattningar ska få fotfäste.

”Vad som faktiskt förmedlas när en person säger något” är det verkliga problemet enligt Pozar. Carola kan dömas inte bara för vad hon säger och tycker utan för vad andra kan tycka att hon förmedlar. Där finns också ett eko. Men inte minst borde Pozar åtminstone leka med tanken över vad hon förmedlar när hon får ont i magen över att mainstreamuppfattningar hotar hennes marginaluppfattningar.

Demokrati är för vissa fantastiskt så länge folket håller med dem. Men när folket börjar tänka själva, ha egna märkliga uppfattningar och de blir mainstream då är det jobbigt. Man får ont i magen. Man blir äcklad. Matt. Frustrerad. Irriterad.

I en tid fylld av märkliga historiska referenser är det roande att se ett upprepande av delar av rösträttsdebatten. Att i vår tid se oron för att mainstream ska komma att styra politiken.

Kanske kommer en krönika om hur mycket bättre det skulle vara om bara män fick rösta. Då vore vi verkligen tillbaka i tiotalets debatt.