En akademi som mer och mer fokuserar på de egna känslorna och allt mindre på kunskap och sanning är ett problem. I Göteborg blir problemet tydligt när Utrikespolitiska föreningen avbokar en talare med motiveringen att delar av styrelsen känner sig obekväma. Därmed får inte medlemmarna höra en intressant talare som tidigare har varit talesperson för israeliska armén. Styrelsemedlemmarnas känslor får företräde.
Den akademiska världen i bred betydelse har länge varit på nedgång. Känslor, ideologier och liknande har ofta fått företräde före kunskap och sökande av sanning. Känslor blir viktigare än fakta. På sikt är det väldigt svårt att få en välfungerande akademi om inte sökande efter kunskap och sanning är överordnat.
Från Göteborg kommer nu ett ganska märkligt exempel på detta. Det är inte från universitetet som sådant, men från en av föreningarna kring universitetet: Utrikespolitiska föreningen.
De skulle ha varit med och arrangerat en föreläsning med Jonathan Conricus, född i Sverige men flyttade till Israel där han har arbetat för den israeliska armén bland annat som talesperson. Det borde ha kunnat bli en fantastisk föreläsning för föreningens medlemmar. Men det gick inte.
Orsaken är att några i styrelsen inte är bekväma med en representant från Israel. En gång till: de är inte bekväma med en talare därifrån. Så föreläsningen ställs in trots att det finns en gammal överenskommelse.
Det är inte så att de som tycker att det är obekvämt med en föreläsare från Israel stannar hemma och skippar att lyssna. I stället ska föreläsningen ställas in. För att motverka att de känner sig obekväma.
Konflikten Israel–Palestina är en av de mest diskuterade konflikterna i världen, framför allt efter kalla krigets slut. Att inte kunna ha föreläsningar om den konflikten är med en väldigt snäll formulering märkligt. Frågan är vad Utrikespolitiska föreningen kan diskutera, om ingen ska kunna bli upprörd. Den svensk–norska relationen efter 1980 samt USA och Kanada? Kanske med en triggervarning att det går att ha whiskey-kriget också.
Israel–Palestinakonflikten är inte bara omdiskuterad utan också en viktig konflikt att kunna och förstå. Det är en kunskap som Utrikespolitiska föreningen inte ger sina medlemmar, eftersom styrelsen känner sig obekväm med att medlemmarna får lära sig sådant. Styrelsen kan ju stanna hemma om man ogillar att lyssna på israeler men de väljer att stoppa medlemmarna från att få höra. Det går att förstå om medlemmarna är besvikna.
Conricus är både känd och duktig. Han har varit i de flesta större globala medierna, bland annat CNN. Det är en unik erfarenhet för en svensk och bara det borde göra honom högintressant för alla som dels är studenter, dels för medlemmar. Men det här stoppar föreningen. För att styrelsen känner sig obekväm.
Är man obekväm med att israeler får prata är det kanske så att man borde undvika utrikespolitiska sällskap. Och framför allt så borde det ha varit väldigt tydligt när de kandiderade till styrelsen. Hur styrelsen resonerar är en gåta. De styrelsemedlemmar som har blockerat talarkvällen måste rimligtvis sitta på en väldigt unik kompetens för att kompensera att en viktig konflikt inte får hanteras.
Det är inte ett snyggt ledarskap. Har folk problem med en verksamhet är medlemmarna viktigare än styrelsens medlemmar. På samma sätt är föreningen viktigare, det är en förtroendefråga för föreningen att kunna stå bakom avtal som de har ingått. Har styrelsemedlemmar problem så får ordföranden lösa det, i sista hand genom att be de medlemmar som sätter sina känslor över verksamheten att lämna.
Men detta visar på ett större problem. Det är inte bara i den här föreningen och den här typen av känslor som får företräde över både verksamheten och över fakta. Det sprider sig bland många yngre akademiker, vilket i sämsta fall gör dem svåra att ha på en arbetsplats eftersom deras känslor alltid måste beaktas.
Det är viktigt att ha ryggrad och stå upp för sig och sina värderingar. Kommer man till en konflikt så bör man först säga ifrån och i annat fall lämna verksamheten. Det är vad ordföranden borde ha gjort klart för styrelsen. Verksamheten är inte till för att få styrelsemedlemmarna att känna sig lyckliga, utan för medlemmarna. Det har ordföranden misslyckats med. Ordföranden borde ha varit tydlig med att han är obekväm med sådana här situationer och att folk därför får anpassa sig. Eller vara med i en annan förening.
Det här typen av situationer borde vara ett uppvaknande för den akademiska världen. Livet efter universitetet handlar inte om dig utan om en verksamhet där du är med. Du är inte en kunglighet där dina känslor styr och ställer i tillvaron. Tvärtom så är det för det flesta så att deras jobb handlar om att andra ska må bra. Oavsett om det är att producera ett beslutsunderlag, handlägga ett ärende, försvara någon i rätten eller skriva en text. Det borde vara något föräldrarna lär sina barn, men universiteten tycks alltmer behöva lära ut den sortens basala sociala kompetens.
Och ser man Utrikespolitiska föreningen i Göteborg på ett CV så ska man nog vara uppmärksam på att det finns stor risk att det kommer en massa ömma känslor med på köpet.
