När Sverigedemokraterna gör utspel brukar det bli en märklig dans i media. Som lite av en tävling försöker medier missförstå, hitta dolda budskap och konspirationer i det som skrevs. Som om det fanns en dold agenda, så skulle den antydas i en debattartikel.

Sverigedemokraternas senaste utspel om EU, av Jimmie Åkesson och Charlie Weimers, följer samma mönster. Tolkningarna är väldigt långt från texten men TT lyckas ganska bra återge vad som faktiskt skrevs. Utöver att den mediala dansen är fånig, förstör den möjligheten till en vettig diskussion i viktiga frågor.

Det är också märkligt att diskussionen uppstår eftersom alla redan vet att man ska skrolla till tredje stycket och dra ett strykjärn över skärmen för att få fram de hemliga budskapen.

Aftonbladet går, som så ofta, längst. De har hittat någon, en anonym person, som kan berätta att det numera är pinsamt för Kristersson att åka på EU-möten, eftersom hans regeringsunderlag inte är odelat entusiastiskt. En kanske inte helt ovanlig uppfattning Europa, men tydligen väldigt genant.

Det går att se bilden framför sig. Kristersson kommer in på mötet. I ett hörn står några italienska ministrar som först tystnar, sen viskar och börjar fnittra. En minister bryter sig ur gruppen och går fram till Kristersson. I bakgrunden tittar alla, man hör skratten och ser Kristerssons påtagliga stress. Ansiktet är rött, blicken är i marken och han torkar handflatorna på kostymen för att inte ha fuktiga händer. Ministern tilltalar honom, frågar om det är sant. Har hans regeringsunderlag skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet som är EU-kritiskt? Flera kan inte hålla sig längre, skratten ekar. En polsk statssekreterare skrattar så maskaran rinner längs kinderna. Åkesson vill bara åka hem. Men han vet att skratten inte kommer att ta slut.

Så är det givetvis inte. EU-kritik är vanligt, men den märkliga texten lyfter oavsiktligt fram just det som SD kritiserar. Den svenska önskan att vara duktigast i EU. Just det som Åkesson och Weimers vill få stopp på.

Sverigedemokraterna är i stället besvikna på något annat. Maktöverföringen till EU kringskär riksdagen och därmed de folkvalda. Riksdagen får i många fall inte stifta lag som är i konflikt med beslut från EU. Det tycker de är ett problem.

Problemet växer också eftersom svenskar förhandlar dåligt, och när väl besluten ska implementeras i Sverige så byggs de ut ytterligare. Dåligt förhandlade beslut blir ännu sämre i implementering.

Samtidigt finns det svenska problemet med att vara duktig i EU. Att inte säga nej, att inte vara en av de krångliga och att spara på kritiken tills det är viktigt. Men det viktiga kommer sällan. I stället är Sverige nästan alltid duktiga, vilket går ut över folket. Hellre än att komma hem och få beröm för vad man vann vill många politiker få beröm i Bryssel.

Här är det som den stora förvirringen uppstår. Alla antar att SD försöker smyga med Swexit, att som med allt kring dem finns en dold agenda som de initierade kan läsa mellan radera. Att SD bytt uppfattning är på något sätt omöjligt att acceptera – den enda frågan där media har accepterat att SD har bytt uppfattning tycks vara de massiva förstatligandena från förr.

I dag är SD nära den EU-kritiska falangen i M för tio år sedan, med skillnaden att det finns röda linjer och att de vill göra dem tydliga. Det gäller skatter, migration och ett par frågor till. Tappar riksdagen, alltså folket, makten där vill SD ha möjligheten att lämna EU. Men framförallt vill de göra det tydligt för EU att inte komma och lägga sig i, för i så fall lämnar vi.

Folkomröstningslåsen är en typisk sådan spärr. En förhandlare i EU som vet att det kommer att krävas en folkomröstning om beslutet går för långt kommer tvingas agera på ett annat sätt. Säga till EU att det måste finnas undantag. Då går det inte att åka hem och säga att det var det bästa man kunde få eftersom det kommer att krävas en folkomröstning. Inte för varje fråga utan för ny makt för EU inom områden som skatter, migration och liknande.

Basen för EU, de fyra friheterna, har SD accepterat. De vet att det gynnar svenska jobb, ekonomi och att huvuddelen av folket uppskattar det där. Det SD har en konflikt med är allt det andra, frågor de anser ska avgöras i svenska val snarare än i EU.

Här finns en paradox. SD ligger väldigt nära folket i sakfrågor. Få vill överföra mer makt eller ta steget över till federal stat. Korkade beslut driver folk från att uppskatta EU och problem som får lösningar som är anpassade för Berlin, Paris och Centraleuropa är ofta svåra för svenskar att uppskatta.

Det var så det skapades en opinion mot EU i Storbritannien, grunden för det som sen blev Brexit. EU blev för stort, det egna parlamentet för svagt. För mycket pengar slussades ut och för lite kom tillbaka.

Märkligt nog kan SD ha en politisk position som mest värnar medlemskapet. Medan Liberalernas federalism värnar EU:s makt, men inte dess stöd hos folket. Få skulle vilja lämna EU på grund av för lite makt, men många av för mycket.

Kanske är det Weimers som har fått Åkesson att bli europavän, men det är vän av ett helt annat EU än vad Liberalerna vill ha.

Men det perspektivet kommer inte lyftas fram i den mediala dansen.

Läs även: Ny EU-strategi från Sverigedemokraterna