När socialdemokraterna förlorade valet och den nya regeringen tillträdde syntes miljöforskaren Mikael Karlsson ofta i media. Han var djupt missnöjd med den nya regeringens politik. Han fick skämmas och Sverige riskerade att bli som Ungern och Polen. Efter att budgeten presenterats fortsatte han och menade att regeringens politik går stick i stäv med riksdagens.

Karlsson är miljöforskare vid Uppsala universitet. Han är i grunden agronom och har skrivit en doktorsavhandling om komplexa miljörisker. Hans forskning har mycket handlat om vetenskap och politik utifrån en transdiciplinär ansats. Han har också publicerat studier om klimatförnekare och beslutsfattande i klimatpolitik. På KTH arbetade han med forskning kring förnekelse kring miljögifter.

Med andra ord en ganska solid bakgrund som forskare och man kan förstå att media ofta kontaktar honom. Han är verbal och ofta roligt bitsk. Han är också väldigt tacksam inte minst om man vill ha kritik mot en borgerlig regering från en forskare. För visst är väl alltid en politiker som är i konflikt med en forskare knäpp? Särskilt en forskare som forskat på just klimatförnekare.

Men Karlssons bakgrund är mer komplex. Han är inte någon som började plugga kring miljö, drogs med av sitt intresse och sen blev forskare. I tolv år var i stället Karlsson ordförande för Naturskyddsföreningen. Hans bakgrund är både aktivist och forskare.

Kanske jag är lite seg i bollen men jag har ofta svårt att skilja på hattarna. När är det den strikta docenten som utifrån sin forskning ogillar regeringens politik, och när är det tidigare ordföranden för Naturskyddsföreningen? Som tittare får man sällan den informationen, kanske för att SVT har uppfattningen att han bytt värdegrund, från aktivist till forskare och i dag är kliniskt neutral. Men jag tror inte det. Min gissning är att hade Karlsson och jag pluggat sida vid sida i alla år och deltagit i samma forskningsprojekt hade vi ändå haft olika uppfattningar i dag. Grundvärderingar spelar roll.

Ett liknande exempel är Tobias Hübinette. Han började som politiskt aktiv i den autonoma vänstern. Han gjorde sig känd för att skriva ett nyhetsbrev som blev grunden för tidningen och stiftelsen Expo.

Hübinette började sedan också forska. Men en skillnad mellan Hübinette och Karlsson är att Hübinette är öppen med att hans hattar överlappar. Hans forskning är antirasistisk, det vill säga aktivistisk. Med Hübinette vet man alltid vad utgångspunkten är och att forskningen vanligtvis syftar till politisk förändring. Med Karlsson är det svårare att veta.

De båda är exempel på ett vanligare fenomen. Aktivister i högre eller lägre grad söker sig till universiteten och de ämnen de brinner för. De trivs och utvecklas och har ett driv. Sedan doktorerar de och blir forskare. Men fortfarande finns en större eller mindre aktivism kvar. Forskningen kommer därmed att politiseras och institutioner tas över. Universiteten hamnar också i konflikt med politiken i högre grad. Och med svårighet att se vilken hatt som är på när forskaren är i tv är det svårt att veta om vi får höra en politisk uppfattning, en forskare som är politiskt påverkad eller ren forskning.

Utbildningsminister Mats Persson skrev i förra veckan en väldigt bra artikel i Expressen om att universiteten inte ska förbjuda känsliga ord, undvika cancelkultur och vara en öppen akademi för mångfald.

Aktivisterna som söker sig till universiteten är en viktig del av förklaringen till varför det inte längre är så. De bemöter ofta andra forskare utan den respekt en forskare av annan uppfattning borde få, utan de bemöts som politiska motståndare. De reproducerar ideologi på institutionerna. Det försvårar för andra att komma in och det ekas en uppfattning snarare än sker en diskussion med bredd.

Forskningen kommer givetvis aldrig att vara opolitisk och det kommer alltid spela roll om en institution består av tio före detta SSU:are, tio före detta MUF:are eller tio helt slumpmässiga. Oavsett om det är sociologi, ekonomi, miljö eller något annat de forskar på. Ett extremt exempel, men det är tydligt att bakgrund spelar roll.

Perssons ambition är god och förhoppningsvis kommer han att sätta kraft bakom orden. Universiteten ska vara en plats för bredd, forskning och diskussion, inte en sekt där det finns en ortodox uppfattning och kättare. Ju bredare forskarvärlden är desto bättre.

Aktivisterna för också med sig ett annat problem. När det så ofta är uppenbart att det är politik och aktivism som driver på så tappar akademin trovärdighet. En aktivist som presenterar sin aktivism med forskarhatten på är fortfarande aktivist och då tappar folk tron på akademin. En kul kille på twitter eller några kommentarer på Facebook blir lika värdefulla. Och sakta sjunker vi bakvägen ner i precis samma moras som postmodernismens relativism.

Nästa gång får gärna massmedia upplysa om någon bär flera hattar.