I början av juni anföll en egyptisk man en grupp demonstranter som höll en fredlig manifestation till stöd för de kidnappade israelerna. Demonstrationen hölls i Boulder, Colorado, och gärningsmannen skrek om att ”befria Palestina”.

Flera personer skadades, några allvarligt. En 88-årig kvinna, som överlevt Förintelsen, avled för någon dag sedan. Som barn räddades hon från nazisterna – men som gammal hann antisemitismen i kapp henne och hon mördades.

New York Post rapporterade häromdagen om Noa Argamani – en av de i den israeliska gisslan som har blivit fria. Hon blev en sinnebild för Hamas terror efter att hon och hennes pojkvän kidnappades under pogromen den 7 oktober och fördes bort på motorcyklar. I ett videoklipp som Hamas spred syns hon gråtande vädja för sitt liv. Hennes pojkvän är fortfarande kidnappad. Flera av hennes vänner mördades när terroristerna attackerade musikfestivalen.

Argamani skulle tala vid University of Windsor när en grupp Palestinaaktivister stormade in. De blockerade dörrarna och skrek bland annat ”Hamas is coming” – till ett kidnappningsoffer. Det är en utstuderad grymhet att behandla ett brottsoffer på det sättet.

Bara för några dagar sedan, på Glastonburyfestivalen, fick de brittiska artisterna i duon Bob Vylan publiken att ropa ”död åt IDF”. Konserten sändes av BBC och har orsakat stor debatt i Storbritannien. Det hela liknar ett absurt eko av när komikern Sacha Baron Cohen i sin roll som Borat fick amerikaner att sjunga om att ”kasta juden i brunnen”.

Läs även: BBC under kritik för antisemitisk rap-sändning

Att dessutom stå på en musikfestival och inte förstå kopplingen till Hamas massaker på en annan musikfestival är ofattbart. Kriget handlar delvis just om det: massmord på civila festivaldeltagare. Den 7 oktober visade också vad som händer när IDF inte finns på plats för att skydda – då blir det etnisk rensning.

I slutet av maj sköts ett judiskt par ihjäl nära det judiska museet i Washington. Mannen bar på förlovningsringen eftersom han skulle fria. Som vid så många av dessa våldsdåd skreks ”Free Palestine”.

Att ropa ”Global intifada”, ”Free Palestine” eller ”From the river to the sea” är för många bara uttryck. Det låter radikalt, provocerande och rättfärdigt. Gärna ackompanjerat av en bild på Che Guevara. I många fall är kunskapen så ytlig att man inte ens vet vilken flod eller vilket hav som åsyftas.

Men de våldsdåd vi ser är just detta – hatets fysiska uttryck. Oavsett om man vill befria hela Palestina eller ta steget fullt ut och starta en global intifada är detta resultatet. Ingen av de två tidigare intifadorna var fredliga. De bestod av allt från demonstrationer till terror, där just terrorn var en ständigt närvarande och central komponent. En parafras på Mao är att en intifada inte är en tebjudning, det är meningen att folk ska mördas. Och helst många judar.

Det är denna kontext som präglar mycket av det vi ser i dag – överdrifter om judars makt, grymheter och folkmord. Den breda rörelsen radikaliserar och avhumaniserar, och gränserna flyttas hela tiden.

På kort tid har tre judar mördats i USA, och det är ett våld som förr eller senare kommer till Sverige. Ingen av de mördade var stridande. Deras död påverkar inte konflikten – särskilt inte mordet på en gammal kvinna. Men för gärningsmännen räckte det att de var judar.

Hatet och våldet riktas inte mot Israel eller mot IDF, hur gärna vissa än vill låtsas det. För många är IDF – och ibland även Israel – bara judendomens väpnade gren. Det verkliga problemet är inte staten Israel. Det är judarna.

En judisk vän brukar påminna mig om att den stora konflikten mellan Hamas och NMR är om man ska börja med att döda judarna i Sverige eller Israel.

Det riktigt grova våldet har ännu inte nått Sverige. Men hatet finns här – och är så vanligt att det knappt väcker reaktioner längre. Inte ens när terrorister och mördare hyllas i Palestinademonstrationer tycks någon orka bry sig. Det har blivit en del av en våldsbejakande kultur.

Inte ens när det förekommer ”satiriska” mord på statsministern väcks särskilt starka reaktioner. När DN avslöjade vem som döljer sig bakom masken – som ibland föreställer Netanyahu och ibland Ulf Kristersson – väckte det sannolikt mer uppmärksamhet än själva innehållet. Det är tydligen något väsenskilt från Näthatsgranskaren.

Förr ropade man ”Inga rasister på våra gator”. Den rörelsen har helt tystnat när det är judar som utsätts. Kanske beror det på att rörelserna i hög grad överlappar – och då är det svårt att erkänna att man själv blivit rasist.

Allt prat om ”Aldrig igen” klingar lika ihåligt som slagorden om att stoppa rasismen på gatorna. För när rasismen väl kommer bedöms den inte utifrån sitt innehåll – utan utifrån vem den riktas mot. Och antisemiter ser sig själva oftare som goda människor än som rasister. Det är en del av problemet.

Men det stora problemet kommer först när våldet når hit – för det lär det göra. Då kommer människor spela förvånade. Ingen kommer vilja se sambandet med att ingenting gjordes på flera år.

De senaste åren är det inte antirasister som har ägt gatorna – det är rasisterna. Oavsett om de sitter i bilkaravaner eller står utanför riksdagen.

Läs även: Tidöpartiernas självmål - ett vapenförbud ingen bad om eller vill ha