På en presskonferens i går inleddes en av Tidöpartiernas farligaste strider. Den har hittills fått ganska lite uppmärksamhet i medierna, men har varit under uppsegling en tid – och den kan mycket väl bli avgörande för nästa val. Det handlar om förslaget att förbjuda geväret AR-15.

I det ena hörnet står Tidöpartierna, som av något obegripligt skäl vill förbjuda vapnet. I det andra hörnet står ett par hundra tusen sportskyttar och jägare som känner sig rejält svikna. Även om sportskyttarna inte formellt omfattas av förbudet finns en djup misstro – för vem kan längre lita på Tidöpartierna? De ljög en gång så varför skulle de inte kunna ljuga igen?

Det är svårt att förstå varför Tidöpartierna över huvud taget ger sig in i strid med de här grupperna. De är många, de är engagerade, de röstar – och de utgör inget påtagligt samhällsproblem. De är dessutom bland de mest laglydiga som finns i landet. Det är sådana personer ett land behöver. Att de inte är ett problem är något som även Tidöpartierna själva medger.

När det gäller att bekämpa kriminella brukar man vilja skynda på lagstiftning och få åtgärder på plats så snabbt som regelverken tillåter. Men i det här fallet gör man tvärtom. Jägarna får två år på sig.

Kanske tror man att skolskyttar bara dyker upp vart tredje eller fjärde år, och att man därför kan vänta. Men det är för dumt för att vara trovärdigt. Mer sannolikt är att man insett hur litet problemet egentligen är – och nu försöker mörka tabben fram till efter valet, för att sen backa tyst.

Men då har man missat hur många som riskerar att överge Tidöpartierna på grund av det här – och i stället rösta på MED eller stanna hemma.

Enligt förslaget ska jägare förlora sina vapen, men om de under de två åren byter bana och blir sportskyttar får de behålla dem. Det är ett märkligt perspektiv, som verkar bygga på en förhoppning om att sportskytteföreningarnas krav på regelbunden aktivitet ska fånga upp de knäppskallar som psykiatrin och polisen missar.

Förbudet riskerar dessutom att skapa en oro som sträcker sig långt utanför den lilla grupp som äger just en AR-15. Vapnet är inte en enskild modell utan en plattform, med många tillverkare och varianter. Risken är överhängande att definitionen glider: först blir det ”AR-15-typ”, därefter halvautomatiska gevär i allmänhet.

Det finns dessutom en viss inre logik i ett utvidgat förbud – eftersom det inte ens var en AR-15 som användes vid skolskjutningen i Örebro, utan ett BAR-gevär. Ett annat vapen, men också halvautomatiskt.

En annan, mer grundläggande oro handlar om det oheliga samarbetet mellan polis och politiker när det gäller att trakassera laglydiga skyttar. Statens oförmåga att knäcka de kriminella tas ut över civila. När politiker måste visa ”handlingskraft” är det inte gängen som får en smäll – det är skyttesverige. Det är djupt orättvist.

Trots att den så kallade läckagehypotesen – att legala vapen skulle hamna hos kriminella – är motbevisad, lever den kvar inget offentliga. En möjlig förklaring är att det gentemot ointresserade väljare är ett enkelt sätt att visa att man ”gör något”.

Men det är en moraliskt skev syn på medborgaren. Man ska straffas om man gör fel – inte för att man tillhör en viss grupp. Skadar man någon, säljer vapen illegalt eller bryter mot lagen – då finns det skäl att straffa. Men att kollektivt skuldbelägga laglydiga medborgare är något helt annat.

För skyttesverige är situationen tydlig: varje gång staten måste visa handlingskraft, är det de laglydiga som drabbas. Det har ingen effekt på brotten – men påverkar bilden av politikerna. Att förbjuda ett vapen som inte ens användes vid massakern i Örebro är ett utmärkt exempel. Vapnet har inget att göra med morden, och vanliga skyttar har inte blivit farligare. Det enda som har hänt är att journalister ställt jobbiga frågor – och politikerna har svarat med symbolpolitik.

Nu har Tidöpartierna skapat en situation där skyttesverige är både besvikna och oroliga. Redan innan det här vansinniga förslaget fanns en tydlig skillnad i storlek mellan blocken. Och många av dem som är allra argast i dag är Tidöväljare. Det finns därför en högst reell risk att många av dem nu helt enkelt ger upp – och antingen röstar på MED, blankt eller stannar hemma.

I ett enda svep kan Tidöpartierna därmed ha gjort mer för Magdalena Anderssons chanser att bli statsminister än hela hennes strategistab. Och skadan orsakades av ett idiotiskt, symboliskt ställningstagande.

Det är så dumt att man nästan kan tro att de inte vill bli omvalda.

Läs även: Skatten, inte moralen, fällde Socialdemokraternas lotteri