I dag inleds årets Almedalen. Som så många år tidigare kommer det att bli ett slags inofficiellt mästerskap i att sätta sprätt på skattemedel. Kommuner och regioner kommer att spendera enorma summor, samtidigt som mängder av ”NGO:er” är på plats – lika stinna på skattepengar som en fyraåring är sockerstinn efter sitt lördagsgodis.

Det är också en viktig uppvisning för klägget – både de som faktiskt är en del av det, och de som hoppas, drömmer eller bara inbillar sig att de är det. För många är det en statussymbol att få åka till Almedalen.

Det officiella programmet innehåller 2 449 punkter. Chansen att synas är därmed i princip noll. Det är riksdagspartierna och möjligen några stora aktörer som får utrymme. I ett myller av evenemang, politiker, ministrar och partiledare är sannolikheten att göra avtryck så liten att det vore bättre att stanna hemma.

En klok lösning vore att dela upp arrangemanget och ha flera Almedalsveckor för mindre grupper – till exempel kommuner och regioner – utöver den stora. I praktiken sker det ändå under veckan. Men eftersom alla är där samtidigt är det betydligt högre priser och med sämre möjligheter än under andra veckor.

Det hade sparat pengar och givit bättre chanser att höras. Men det hade också tagit bort möjligheten att prata med vänner och kollegor om att man ska åka till Almedalen – och sedan att man har varit där. Illusionen av att diskutera med ministrar och partiledare är viktig att uppehålla för många av de över 40 000 som är där.

Förra året toppades aktiviteterna med en av dagarna som hade 810 evenemang. Partiledarnas tal lockade mellan 350 (Liberalerna) och 3 500 åhörare (Moderaterna). Det ska ställas i relation till de 42 000 som var på plats under veckan. När till och med en statsminister har svårt att synas – hur ska då en mindre kommun nå ut?

I år har antalet evenemang ökat med cirka 300. Det är en ganska kraftig tillväxt, och eftersom allt ska tryckas in på några få dagar blir det ännu svårare att sticka ut. Och som så ofta möts inte utmaningen med klokskap – utan med att skrika högre. Skrik i Almedalen är ofta mer pengar.

Mötesplats Jönköping, en samarbetsorganisation, har länge haft svårt att hålla i andras pengar. Förförra året brände man cirka 750 000 kronor på Almedalen. Efter kritik bantades fjolårets resa till strax över en halv miljon.

Regiondirektören för Region Jönköping förklarade varför det var så viktigt att lägga pengar på Almedalen:

– Vi ser att Almedalen är en viktig arena för branschfolk i det demokratiska systemet. Vi vill vara där det händer och där man kan påverka, och vi tycker att vi gör bra saker som vi vill berätta om för andra. Det är därför vi har en egen arena – för att inspirera andra. Vi har ganska hög svansföring där.

Kanske är svansföringen mot skattebetalarna allra högst. Det är mycket svårt att förstå, än mindre få ett konkret svar på, vilken nytta det faktiskt gör. I bästa fall får man mumbo jumbo till svar.

I praktiken handlar det ofta om att det är en mysig vecka för branschfolk. Man dricker, äter, pratar, umgås och träffar gamla och nya bekanta. Någon annan får ta notan. Många är skamlösa nog att tro att de bär svensk demokrati på sina axlar.

Notan blir ganska stor för det offentliga. De direkta kostnaderna för kommuner och regioner uppskattades i fjol av Skattebetalarna till minst 50 miljoner kronor. Till det kommer mängder av andra organisationer som helt eller delvis finansieras med skattepengar. Riksdagspartierna är en del av den kostnaden, liksom ABF, AP-fonder, Klimatkollen, Konstnärernas riksorganisation och många fler.

Det kommer att talas mycket om utbyten, kontaktskapande arenor, brobyggande och annat som ska ge en anständig aura åt rent slöseri. För branschfolket i det demokratiska systemet är det viktigt att hålla skenet uppe. För om man inte kan intala sig att det man gör är superviktigt – och att dricka rosé är avgörande för demokratin – är det ju direkt ohederligt att sitta och kröka på skattebetalarnas bekostnad.

Det är en jobbig insikt att få. Då är det bekvämare att sitta i solen med ett glas vin och rädda världen tillsammans med en kommunikatör från Malungs kommun och en regionanställd som precis deltagit i en panel om hur folkhögskolor ska rädda samhället.

Almedalen är en av de platser där det blir uppenbart att hjältar inte alltid bär cape. Ännu färre får en medalj för att ha varit i Almedalen och räddat demokratin.

Läs även: Klimatkris eller billigare drivmedel - hur ska siffrorna tolkas?