I går meddelade Naturvårdsverket att de svenska klimatutsläppen ökade med 7 procent under 2024. De flesta sektorer förändrades marginellt, men transportsektorn stack ut. Orsaken är den kraftiga sänkningen av reduktionsplikten, vilket ledde till ökad användning av fossila bränslen – och därmed högre utsläpp.

Ökningen på 7 procent är den största ökningen sedan 2010. Justerar man mätserien något, har utsläppen totalt sett minskat med 33 procent sedan 1990. Naturvårdsverket bedömer samtidigt att det nu blir svårt att nå de bindande klimatmålen för 2030 inom EU:s ramverk.

Det är nog ingen som förvånas över att mediernas rapportering varit övervägande negativ. Klimat- och miljöfrågor skär genom landet och delar befolkningen. Däremot är medierna betydligt mer enade än folket.

Kanske den mest balanserade rapporteringen kommer från TT. Där intervjuas bland andra klimatexperten och professorn Björn-Ola Linnér. Han menar att utvecklingen sänder en dålig signal till omvärlden, både om Sveriges ambitionsnivå och om vår vilja att uppfylla våra åtaganden. Han oroas för att andra länder kan följa Sveriges exempel och dra ner på sina klimatåtgärder.

Någon större oro utöver ”ledartröja och signalvärde” tycks han dock inte ha. Sveriges utsläpp, som motsvarar cirka 0,09 procent av de globala, har i praktiken mycket liten påverkan. Men det höga svenska bränslepriset har möjligen imponerat på andra vid klimatmöten. Svenska delegater har kunnat stoltsera med minskade utsläpp – eftersom vanliga människor tvingats dra ner på bilåkandet.

Tonläget är betydligt hårdare från politiskt håll. Miljöpartiet kallar ökningen för ”ett historiskt misslyckande”, medan Vänsterpartiet anklagar regeringen för att slå sönder klimatpolitiken. Det är oklart om det senare ska ses som kritik eller beröm.

Siffran 7 procent är abstrakt och svår att greppa. Mer konkret är den ofta använda uppgiften att ökningen motsvarar drygt 3 miljoner ton koldioxidekvivalenter – men även det är svårt att förhålla sig till. Ett annat sätt att beskriva det på, som färre tycks förfäras över, är att utsläppen nu är tillbaka på samma nivå som för ett par år sedan. Det låter betydligt mindre dramatiskt – men det är samma utsläppsnivå, bara mindre rubrikvänligt.

Ett försök att göra siffran mer begriplig är att jämföra med andra länder. Enligt Our World in Data har Sverige ett per capita-utsläpp på 6,7 ton koldioxidekvivalenter per år. Det är svårt att tolka i sig, men jämfört med Tyskland (7,9), EU27 (6,9) och Nederländerna (8,5) ligger vi under snittet. Enligt Wikipedia, som använder andra beräkningsgrunder, hamnar Sverige på plats 93 i världen, med 3,43 ton per person. Där anges EU-snittet till 5,66 ton.

EU-kommissionen, som räknar annorlunda på ytterligare ett sätt anger Sveriges per capita-utsläpp till 7,9 ton – lägst i hela EU.

Alla dessa siffror är förstås från innan reduktionsplikten sänktes. Det ser annorlunda ut nu. Vi har alltså stigit med 7 procent, och det kommer att märkas. Men vi kommer fortfarande att tillhöra de länder i både EU och världen som släpper ut minst. Det är den delen som sällan syns i nyhetsflödet. I vissa mätmetoder kan vi närma oss EU:s mittfält, men vi är fortfarande långt från bottenskiktet.

Nästa gång det är klimatmöte kommer det inte gå att skryta på samma sätt som tidigare. Kanske kommer det muttras bakom kulisserna om Sveriges regering. Men det kommer inte vara svenskar som får bära clownnäsa och stora skor, eller rullas i tjära och fjädrar.

Läs även: Svenskt klimatarbete är ett fantastiskt jobb

Sverige gör, enligt EU:s egna beräkningar, ett mycket bra jobb – vi är ett av de främsta länderna. Det vet andra medlemsländer. Oron gäller inte i första hand våra utsläpp utan det politiska symbolvärdet: att ett land som länge varit föregångare nu ändrar kurs – och att folket har möjlighet att säga ifrån.

Så hade siffrorna kunnat tolkas och sättas i perspektiv – om man velat ge en annan bild. En bild som är minst lika politisk som den vi fick – men från ett annat håll.

Läs även: Greta Thunberg- SKMA:s heliga ko