Magdalena Andersson målade in sig i ett hörn när hon slöt ett avtal med Amineh Kakabaveh. Andersson gjorde rätt som dumpade henne, men det kommer att slå tillbaka på Andersson.

Socialdemokraternas och Kakabavehs avtal är ett bra exempel på hur ett problem löses utan att man tänker på konsekvenserna. Utrikespolitiken sågs som ett lågt pris för att säkra regeringsmakten och då var fortfarande Socialdemokraternas hållning till Nato ett nej, nej, nej. Så relationen till Turkiet offrades och Andersson fick det stödet hon behövde.

När Sverige ansöker till Nato så sitter Socialdemokraterna i en rävsax. Å ena sidan är de bundna av ett avtal med Kakabaveh och å andra sidan måste de lösa konflikten med Turkiet. Lösningen är socialdemokratiskt fiffig. De tolkar avtalet så att det bara är giltigt under den aktiva delen av riksdagsåret och inte tills riksdagsåret formellt avslutas i september.

Det är en kreativ tolkning. Hoppet är att det inte sker något som kräver en votering under sommaren, då riksdagen behöver sammankallas. Att tanken från början var att avtalet skulle avslutas vid sommaravslutningen i stället för riksdagsårets slut verkar osannolik.

Kostnaden för Andersson verkar bli hög. Det blir tydligt att hon sätter makt före vänskap eller trovärdighet. Vinner hon på det så bryter hon en uppgörelse.

Tystnaden i kritik mot Turkiet kommer också att skada henne i relationen till andra grupper, inte minst kurder. Det är svårt att se varför kurder skulle stötta henne efter det avtal hon har tecknat med Turkiet.

En annan tystnad är den som följde på gripandet av hundratals personer efter Pridetåget i Istanbul i helgen. För ett parti som brukar gå ut hårt i HBT frågor är det väldigt tyst i kritiken mot Turkiet. Varför är uppenbart, men det är också tydligt vad Andersson prioriterar när hon måste välja. Något som säkert kommer att påverka valet mellan S och V i kommande val.

Andersson var tvungen att välja, och hon valde rätt. Nato är viktigare än ett avtal och det är viktigare än kritik mot Turkiet som de ändå inte riktigt tar till sig. Hon valde rätt till slut. Det kommer också att bli intressant att se framöver hur mycket som var en svensk och en amerikansk lösning på konflikten. Gissningvis har USA bidragit stort till att lösa konflikten med Turkiet.

Men hela processen med Nato och hanterandet av relatationen till Turkiet visar att varken Andersson eller Linde är socialdemokrater av den gamla stammen. Regeringsdugligheten sitter inte i blodet och det hafsas.

Konflikten med Turkiet var onödig och meningslös. Den är skapad av Andersson själv och hon har inte räddat oss in i Nato. Hon har städat upp efter sina egna misslyckanden. Konflikten var primärt mellan Turkiet och Socialdemokraterna, och förvärrad av avtalet.

Att ta sig ut från hörnet kommer att kladda av sig på Andersson men skadan är hanterbar. Inte minst som hon landade i rätt alternativ och hon lyckades att hantera den konflikt som hon skapade. Eftersom hon dessutom delar uppfattning med oppositionen i det mesta kommer kritiken därifrån att bli mild.

Det finns en viktig läxa att lära av hela processen. Magdalena Andersson är en maktspelare och makten är det som spelar roll. Principer, avtal och annat åker ut om det hotar hennes makt. Inte minst de partier som hoppas sammarbeta med henne efter nästa val borde tänka på det.