Välj sammanhållning, inte splittring. Det är ett av Socialdemokraternas budskap i det kommande valet till Europaparlamentet. Orden är tryckta över Magdalena Anderssons ansikte.

Det är ett budskap nog de flesta kan ställa dig bakom. Det mesta fungerar bättre om det går att prata, att diskutera och att lösa saker tillsammans.

Däremot skaver det när Andersson säger det. Inte i första hand för att hon oftare är arg än resonabel. Det skaver på ett annat sätt.

Socialdemokraternas linje har aldrig varit sammanhållning. De har alltid drivits av ett slags klasskamp. En värld där det finns ett vi och ett dem. Där det finns de goda och de onda, och det är alltid Socialdemokraterna som är de goda.

De senaste 25 åren är den kampen mer intensiv än förr, eftersom stödet för Socialdemokraterna minskar. De är uppenbart mossiga och drivs mer av en lust att uppfylla sina egna ideologiska krumbukter än att förbättra landet. Tanken på politik som ett samtal, en fortlöpande diskussion, om hur politiken gör livet bättre för folket är kanske inte i första hand något som förknippas med Socialdemokraterna.

I stället ser de sig som demokratin förkroppsligad. De är de goda, de är demokratin och varje hot mot dem är ett hot mot demokratin. För Socialdemokraterna tycks själva tanken på att någon annan styr vara ett hot mot demokratin.

Ett väldigt tydligt exempel på splittring är pratet om SD-regeringen. Tesen är en konspiration där Sverige inte styrs av regeringen eller under lagarna utan regeringen är marionetter och i förlängningen att demokratin är död. Det är en typ av konspiration vi normalt förknippar med USA.

Även socialdemokrater måste ha anständighet nog att bestämma sig. Är det sammanhållning de vill ha, då får man ha en politisk debatt där man pratar med alla och inte sprider konspirationsteorier. Vill man ha splittring då vägrar man prata med vissa och sprider konspirativa idéer.

Ytterligare ett exempel på att Socialdemokraterna säger sammanhållning men i handling väljer splittring är den pakt som de försöker bygga i EU. Ett slags Decemberöverenskommelse på EU-nivå för att stänga SD och liknande partier ute. Ett typiskt exempel på socialdemokratisk sammanhållning.

I arbetarrörelsens andra ben – LO – har det varit maktskifte. Den nye ordföranden Johan Lindholm verkar ha en annan syn på politik och sammanhållning än Andersson.

Hans reaktion är inte att vara arg på svikare, att tro att de är förledda av trollkonton utan i stället är han mer ödmjuk och medger att det finns problem. Att var tredje medlem i LO röstar på SD är ett problem, men hans syn är annorlunda än partiets:

– Och de är inte rasister, de är förbannade på att det här samhället inte funkar, säger Johan Lindholm.

Det hör till ovanligheterna att någon i arbetarrörelsen ser arbetare som väljer annat än S som tänkande och begåvade. Det är en för fackets skull i livsviktig insikt. Allt färre är med i facket. Det är samtidigt allt fler av dem som är medlemmar som röstar på andra partier.

– Sverige har gått isär, det finns ett etablissemangsförakt, säger Johan Lindholm i en intervju med TT.

Han har samma syn på ett delat Sverige, men med en helt annan instinkt om varför och hur man löser det. Planen tycks inte vara att underminera demokratins legitimitet, skapa pakter utan att faktiskt börja lösa problem.

– Politiken har inte levererat, välfärden har blivit sämre, infrastrukturen likaså, folk har blivit fattigare, andra rikare, enligt Johan Lindholm

Många kan nog både känna igen sig och instämma i hans budskap. Många har också fått se vad som händer om man påpekar att det finns sprickor i fasaden. Brunmålningen, utpekandet och sen något år senare får man höra att någon har varit naiv, att det inte gick att förutse att det skulle gå illa.

Kanske är det ett skifte i svensk politik. Det skulle förändra hela det offentliga samtalet om den som påpekar brister, orättvisor och problem inte längre angrips utan bemöts med respekt och blir lyssnad på.

Möjligen blir Lindholm en föregångare i arbetarrörelsen. En person som är mer intresserad av att lösa problem än att peka finger, en person som förstår att det är väldigt stor skillnad på en undersköterska i Malung och en programmerare på Söder. En person som förstår att vanligt folk behöver bilen, att vården behöver vårdpersonal och inte kommunikatörer och att hela syftet med den offentliga sektorn är folkets välfärd.

Utanför Socialdemokraterna är det inte en konstig önskan. Inom rörelsen är det en mer radikal tanke – att folkets välfärd skulle vara viktigare än ombudsmännens ideologiska favoritprojekt.

Men framförallt skulle en sådan tanke var en politik för sammanhållning snarare än för splittring.

Läs även: Dra tillbaka erkännandet av Palestina