Under Magdalena Anderssons sista år som statsminister slogs ett dystert rekord. 61 personer dog i skjutningar. Hennes justitieminister ägnade betydande tid åt att vara arg över att kommunerna satsade för lite på fritidsgårdar. Han betygade också att det var väldigt liten risk för utomstående att skadas.

Läs även: Morgan Johansson Zero day

Johansson och Andersson hade väldigt fel. Skjutningarna drabbar allt fler som inte har något med gängen att göra. I helgen sköts en kvinna i 60-års åldern i benet när hon låste upp cykeln i Farsta. Två personer dödades, och polisen är inte ens säker på om någon av de skjutna var måltavlan. I flera andra fall har antingen förbipasserande eller människor som råkat likna en måltavla skjutits. De fritidsgårdar som Johansson och Andersson såg som bastioner mot gängens rekryteringar är i stället ofta rekryteringsplatser till gängen, eller har till och med anställda med gänganknytning.

Läs även: Tungt kriminella på Göteborgs största fritidsgård

Men nu när Andersson är i opposition så förstår hon att något måste göras. Redan innan valet seglade lag och ordning upp som den viktigaste frågan för många väljare och varje dag skräms fler av brotten. Inte minst som skjutningarna inte längre bara sker i förorten utan överallt. Medelklassen börjar bli rädd. Så Andersson måste göra något.

Man kan nästan känna paniken inom Socialdemokraterna efter helgens skjutning. Det går inte att kräva hårda straff för det är borgerlig politik. Man kan inte prata satsningar på polis och liknande eftersom man försummat åtta år av sådant. Något måste till som både är nytt och som inte kan studsa tillbaka över de förlorade åren med Löfven och Andersson.

Anderssons situation

Andersson sitter nu i en absurd och självförvållad situation. Under åtta år i regeringen implementerades inga rimliga reformer. På energisidan sabbades det, arbetsmarknaden reformerades inte under en lång högkonjunktur, brott och integration hanterades med uppslag från olika ministrars visioner från SSU-åren. Kort och gott slarvades nästan ett decennium bort, särskilt som reformer behövdes efter Reinfeldts år. Men ovilja att stöta sig med partifraktioner och facket gjorde att regeringen litade på att högkonjunkturen skulle ordna nästa val. Det sista på marginalen skulle lösas med brunmålning.

Det gick inte särskilt väl. Om man ska vara väldigt generös med betyget. Och nu måste Andersson utmana regeringen i att lösa brott med något som inte reser kritik mot hur hon själv skött saker.

Amnesti är ingen lösning

Lösningen blir en vapenamnesti. Det är faktiskt förbluffande dumt. När Shekarabi fick ta över justitiefrågor efter Morgan Johansson trodde många att det åtminstone skulle bli lite bättre. En förhoppning som snabbt blev en besvikelse.

I måndags skrev Tullverkets ledning på DN debatt om problemen med att få stopp på vapen som väller in över gränserna. Polisen vittnar om samma problem. Men Andersson verkar tro att det sitter gängkriminella på högar av vapen som de har svårt att bli av med. Hon verkar tro att de kriminella gängen inte planerar brott med vapnen de smugglar in, utan får de bara en chans att ge bort dem så kommer de att ta den.

Välkommen att ta en titt in i hur det går till när Andersson, Shekarabi och de andra i hjärntrusten tänker till. En ögonblicksbild in i hur de resonerar. De kriminella har vapen som de vill bli av med. Kanske de inte vill kasta dem i en sjö eller flod för att de är miljömedvetna. Men får de bara en amnesti så ger de vapnen till polisen. Kanske man borde spetsa budet med att man får en klubba för varje pistol, en påse godis för ett automatvapen och en kokosboll om man lämnar in en handgranat.

Vapenamnesti har provats tidigare. Reinfeldt provade det, liksom Löfven. Det gav förväntat resultat: jaktvapen som blivit kvar när en jägare dog, lite annat smått och gott men de tunga brottslingarna struntade i att lämna i från sig vapnen. Uppenbart ville de ha vapen och ville inte bli av med dem. Kanske inte särskilt förvånande. Inte ens polisen var förvånad.

Samma sak kommer att ske igen. Att ha en amnesti är att vifta i luften för att visa att man inte sitter still. Det är inte ett förslag som kommer att få effekt.

Men det finns en skillnad nu. Andersson har sedan valförlusten varit en politiker som undviker tydliga förslag. Hon har lyckats vara för det som är bra och emot det som är dåligt, och lyckats undvika att vara så tydlig att väljare ser hur illa det är ställt. Med vapenamnestin passerade hon den gränsen och blev tydlig. Tydlig med att hon aldrig kommer att bli den som knäcker gängen.

Polisen uppskattar att omkring 30 000 personer i bred mening ingår i gängen. Förra året sköts över 60 personer, i år kan det igen bli ett rekord. Sju sköts på ett enda dygn i Stockholm under helgen. Farstaskjutningen har ytterligare förskjutit gränsen för vad gängen är kapabla till och det är sannolikt inte sista gången militära automatvapen används där det finns gott om förbipasserande.

Andersson tycks tro att om skytten hade haft chansen att lämna in vapnet till polisen så hade han tagit den i stället för att skjuta ner oskyldiga människor på ett torg.

I desperationen att göra något så återfaller Andersson i det som ledde oss till där vi är i dag. Helt meningslös symbolpolitik för att det ska verka som hon gör något.

Det kan vi vara utan.