Det sägs att en ekonom är någon som kan priset på allt men inte värdet. Magdalena Andersson har onekligen lyckats lägga det perspektivet på demokratin. Genom ett köpslående om framförallt svensk utrikespolitik har hon först lyckats bli vald som statsminister och sedan räddat kvar Morgan Johansson.
Morgan Johansson räddades kvar med minsta möjliga marginal. En enda röst. Med 174 röster emot sig uppnåddes inte kravet på majoritet och han får sitta kvar. Vilket är märkligt då endast 97 riksdagsledamöter sade sig ha förtroende för honom. 70 riksdagsledamöter kunde trots att han suttit i åtta år inte besvara frågan.Ännu märkligare är turerna kring Kakabaveh och hur hon resonerat i voteringen. Hon har försökt säkra sitt avtal med socialdemokraterna, få lite mer och till slut konstaterade hon att Johansson gjort tillräckligt mot hedersvåld.
Det är enkelt att förstå henne och hur hon agerar. En politiker vill maximera sitt inflytande och få så mycket som möjligt för sin röst. Många tycker säkert att hon i grund och botten gjorde rätt. Hon hade en avgörande roll.
Men det är en skillnad på en budgetförhandling och en förtroenderöstning. I budgeten är det ett köpslående. I en förtroenderöstning är det inte ett köpslående utan just en fråga om förtroende. Det förtroende som är stommen i demokratin. När Kakabaveh förhandlade med regeringen så var det inte om förtroendet för Johansson utan om vad de olika parterna kan ge och få. Enligt uppgifter har till och med syriska kurder används för att skapa ett tryck för att stödja Johansson. Det vore en absurd situation om Johansson har räddats med hot om förändringar av bistånd eller liknande och därför utländska grupper skapat tryck på en riksdagsledamot som fick avgörande betydelse.
Det blir alltmer uppenbart att Sverige måste förändra regeringsformen för att möta en ny situation i riksdagen. Att en förtroendeomröstning med siffrorna 97 för och 174 mot förtroende slutar med att riksdagen har förtroende är milt sagt märkligt.
Ett första steg i att reformera förfarandet vore att ta bort möjligheten att lägga ner sin röst i förtroendefrågor och tillsättande av statsminister. Finns det någon fråga där det är rimligt att kräva en ståndpunkt av en riksdagsledamot är det i landets styre. Den som inte röstar för eller mot bör anses som frånvarande.
Den negativa parlamentarismen är ett arv från när kungen presenterade sina ministrar och riksdagen kunde tolerera eller förkasta dem. Av nostalgi har systemet behållits och konsekvenserna blir allt märkligare.
När Andersson valdes var siffrorna 174 mot, 117 för och 57 hade ingen uppfattning om vem som skulle bli statsminister. När misstroendet mot Johansson voterades var siffrorna liknande, men något färre för och fler som inte visste vad de tyckte.
Precis under halva riksdagen är emot förslagen och runt en tredjedel stödjer dem. Tack vare den negativa parlamentarismen så vinner en tredjedel över en långt större majoritet. Kortsiktigt finns det givetvis, framförallt, socialdemokrater som stödjer systemet men det skulle räcka med några rösters skillnad för att tippa systemet åt andra hållet med samma märkliga utfall, vilket på sikt är ett problem för att skapa ett fungerande styre.
Ingen kan på sikt hävda att det är demokratiskt fungerande där en tredjedel styr ett land och hälften är emot. Folket har lagt sina röster och utfallet är tydligt mot såväl Andersson som Johansson.
Vän av ordning invänder antagligen att tar man bort möjligheten att lägga ner sin röst så blir siffrorna annorlunda. Kanske är det så. Kanske hade C spruckit i någon av voteringarna för att kostnaden att stödja är större än partipiskan. Problemet är att vi inte vet.
Grundlagen är med rätta långsam att ändra och framförallt regeringsformen ska vara svår att göra om. Därför måste man med det snaraste påbörja arbetet med att få bort de värsta problemen – de nedlagda rösterna och den negativa parlamentarismen.
Det vore önskvärt om något eller några partier redan innan valet gör utfästelser om detta, både för att påskynda förändringar och för att stärka demokratin, men också av moraliska skäl. Inte minst Magdalena Andersson borde vara tydlig med om hon avser att försöka regera en mandatperiod till om fler i riksdagen röstar mot henne än för och hon hon därmed biter sig fast utan majoritetens stöd.
Centerpartiets oförmåga att kunna svara på om de har förtroende för Andersson och Johansson borde också diskuteras inför valet. Det är onekligen märkligt med ett parti som har synpunkter på nästan allt utom om vilka som styr riket. Det borde vara mandatperiodens viktigaste, och faktiskt enklaste fråga att besvara.
