Ann-Sofie Hermansson ångrar, i en ledare i GP, att hon inte gick hårdare åt extremismen. Samtidigt varnar hon för nästa område som kommer att drabbas är förvaltningen. Redan nu kan vi se samma mönster som förr – de som pekar på problem beskylls för rasism och problemet får äta sig djupare och djupare in tills det inte går att förneka längre.
Ann-Sofie Hermansson skriver en tankvärd ledare i GP. Hon ångrar att hon som politiker inte tog extremismen på mer allvar. Det är en viktig reflektion och Hermansson är ändå en av dem som gick långt längre än de flesta. Hon till och med hamnade inför rätta på grund av sitt motstånd mot extremism..
Hermansson pekar på ett mönster som är så bekant att det närmast är sövande. Någon varnar och pekar på brister och på att extremism breder ut sig. Personen angrips, misstänkliggörs och pekas ut som främlingsfientlig. Det går ett par år och under tiden blir problemet så stort att det inte kan förnekas. Plötsligt medger alla att de var naiva. Men tycker sig ändå vara bäst lämpade att sköta politiken.
Det är en sorglig text att läsa. Sverige reagerade inte på larmen kring salafism. Runt 300 svenska medborgare reste för att slåss för IS. Varken pengar eller personer saknades, Säpo har senare larmat om hundratals miljoner som har gått till organisationer kopplade till våldsbejakande extremism.
Det finns ett märkligt mönster. Flera socialdemokrater, med stark lokal koppling, har larmat och varnat. De är ofta kvinnor, som Hermansson, Nalin Pekgul och Carina Hägg. Alla blir utfrysta, hånade och misstänkliggjorda. Det finns säkert hundra till som sett samma problem men som inte velat gå igenom bråken att berätta vad de sett och vet. Det är helt enkelt för jobbigt.
Här finns ett demokratiskt problem som det oftast duckas för. Det har skrivits spaltkilometer, med rätta, om politiker som hotas med våld eller på andra sätt. Men problemen inom partierna tas sällan upp. Problem som blir kända inom partierna, eller snarare grupper, stannar och får aldrig vare sig lösning eller diskussion eftersom den som påtalar problemet får sanktioner.
Hermansson tar upp ett exempel till, som hon uppfattar som det som kommer att bli nästa. Aktivister som söker sig närmare barn. ”Det behöver inte vara religiös aktivism, utan det kan också vara kriminella klaner som arbetar strategiskt. Att de jobbar sig in i våra förvaltningar, framför allt som lärare, fritidsledare och tjänstemän men även politiker i våra nämnder.”
Bulletin har skrivit om problemet tidigare. Isabelle Ericsson avslöjade tungt kriminella på Göteborgs största fritidsgård.
Hermansson har en viktig poäng men problemet är större än så. De kriminella nätverken lär sig mer och mer hur de ska infiltrera förvaltningen och tjäna pengar på att kontrollera verksamheten. Bland annat bygglov är en sådan verksamhet som kan utnyttjas för att gängen ska tjäna pengar, något som Erik Lakomaa, forskare vid Handelshögskolan skrivit om.
Samtidigt som partierna skapar en tystnadskultur äter sig kriminella in i förvaltningen. Det är som i fallen Göteborg och Botkyrka på flera ställen, inte minst kring fritidsgårdar där de kan få kontakt med unga. Men i stället för att lösa problemen tiger man.
Om något eller några år kommer inte problemet gå att dölja längre. Men då har problemet hunnit äta sig djupare i förvaltningen och bli svårare att lösa. Några kommer att medge att de för femtielfte gången varit naiva och hävda att ingen, utöver de som blev utmobbade, kunde se det komma.
Mekanismen kring det här är obegriplig. Vad är det som får människor att om och om förneka problem för att köpa tid för vad? Vad blir bättre med att vänta ett par år innan man tar tag i något?
Hade vi börjat hantera problem någonstans kring 2012 som rörde kriminalitet, integration och annat hade det varit enklare i dag.
Börjar vi hantera problemen med kriminella i förvaltningen i dag är det enklare än att börja 2025.
