Den nya partiledaren för Centern, Anna-Karin Hatt, får nästan en kvarts miljon i månaden i lön. Hon får 25 000 mer än statsministern för att leda ett fyraprocentsparti. Är det verkligen ett sådant ansvar att leda Centern?
Det brukar skämtas om att politiker utmärks av att ljuga och vara giriga. Centerpartiets nya partiordförande Anna-Karin Hatt tycks ha prickat in bägge egenskaperna på sin installationsdag.
När Anna-Karin Hatt började diskuteras som ny ordförande för Centern tackade hon nej. Snart uppstod spekulationer om det var en lönefråga Vissa hävdade att hon tackade nej som en form av löneförhandling, andra menade att hon vägrade eftersom lönen var densamma som statsministerns.
Att en partiledare för ett småparti skulle behöva hanka sig fram på 198 000 kronor i månaden får nog ses som oanständigt. Att en ordförande för ett fyraprocentsparti ska behöva leva som en statsminister tilltalar inte en centerpartist. Som gammalt bondeförbund är det självklart att de ska vara storpotäten.
Anna-Karin Hatt får nu ytterligare 25 000 kronor i månaden – totalt 223 000 kronor. Hennes egen bedömning är att lönen är ”skälig”.
Innan Hatt blev partiledare var hon VD för LRF och satt i ett antal styrelser som hon nu måste lämna. Den tidigare lönen var betydligt högre – TV4 uppger att hon då tjänade omkring 330 000 kronor i månaden.
TV4 uppger också att förre partiledaren Muharrem Demirok hade en lön på cirka 73 000 kronor från riksdagen och ytterligare 80 000 kronor för partiledaruppdraget. Hatt överträffar honom alltså med god marginal.
Till syvende og sist är det dock främst en fråga för Centerpartiet om de vill använda sina pengar till att kompensera Hatt för minskade inkomster. Centerpartiet är ett rikt parti och har varit duktiga på att spendera.
Men det finns en annan, kanske viktigare, fråga än hur hög hennes lön är – nämligen hennes relation till sanningen. När Expressen intervjuar henne om lönen svarar hon:
Expressen: Vad ska du göra med alla pengar?
Hatt: Jag förstår att ersättningar till politiska företrädare kan väcka känslor, framför allt när man inte upplever att politiker gör sitt jobb. Men vilken ersättning jag ska ha är inget jag kan bestämma själv.
Lönen har beslutats av partistyrelsen.
Hatt: Men det är klart att det är en ersättning som är skälig, absolut.
Alla förstår att hon inte får blanka lönecheckar att fylla i själv. Det är tramsigt att framställa det som om hon vore ett slags offer för partistyrelsens ohejdbara vilja att betala ut löner. Det är samma typ av löjlighet som när Magdalena Andersson spelar förtvivlad över skattesänkningar.
Hatt försöker ge intryck av att hon inte haft några krav på lön – att hon nästan blev påtvingad en hög ersättning. Hon fick ju inte bestämma själv, utan partistyrelsen var tvungen att ”acceptera” hennes bud.
I själva verket skarvar Hatt, bluffar, och försöker spela offer. Hon kunde inte bestämma själv, säger hon, och därför är inte lönekravet hennes ansvar. Det är svårt att förstå vem hon tror kommer att se henne som ett offer.
Men det där sätter tonen för relationen till medier och väljare. Redan på första dagen slirar hon på sanningen och spelar apa. Tror någon att det är sista gången?
Och det här kommer att bli en historia som förföljer henne – av ett enkelt skäl: Det finns jobb där en lön på 223 000 kronor i månaden är skälig. Faktiskt rätt många. Men det är få som upplever att det är en rimlig ersättning för att leda ett fyraprocentsparti i opposition – särskilt utan att samtidigt ha en riksdagsplats. Hatt vet att lönen inte satts utifrån åtagandena, utan för att kompensera henne för tidigare inkomstbortfall. Det är en orimlig utgångspunkt.
Med Anna-Karin Hatt får Centerpartiet sin Annie Lööf den tredje – och på sätt och vis Demirok den andre. Politiken är ett försök till tredje gången gillt, men partiet väljer återigen en ledare med problem från start. Demirok var killen som slagits och glömt att nämna det. Hatt kommer alltid att framstå som slirig och girig efter att ha tvingats på en lön på nästan en kvarts miljon i månaden.
Centerpartiet och Liberalerna delar ett underliggande problem: De få som är kvar i partierna är så fanatiskt övertygade om att de har rätt, och att väljarna har fel, att de envisas med att byta partiledare istället för att byta politik – till något som det faktiskt finns väljare för.
För Centerpartiet finns det nu en ledare – men samma gamla problem. Och som lök på laxen: lönen och bluffarna.
Läs även: När ska politiken ta våldet på allvar?
