Hjort: Är demokratin död om LO inte finansierar S?

Sverige har under lång tid haft ett politiskt system som i praktiken har gynnat Socialdemokraterna. Nu för tiden väcker partiets lotteriverksamhet berättigad ilska. Men historiskt har kopplingarna mellan parti och samhällsinstitutioner varit betydligt mer långtgående än så. I dag förfäras vi över lotterna, men förr var det faktiskt värre. Men Tidöpartierna försöker att städa ut lite.

Fram till 1990-talet innebar medlemskap i flera fackförbund att man automatiskt kollektivanslöts till Socialdemokraterna. Partimedlemskapet följde med som närmast en obligatorisk bilaga till fackavgiften. Det gav partiet betydande ekonomiska resurser och en organisatorisk styrka som saknade motstycke. När systemet efter hård kritik avskaffades rasade medlemsantalet från omkring 1,2 miljoner till runt 260 000. Nästan en miljon människor försvann ur rullorna – ett tal som illustrerar hur omfattande den tidigare ordningen var. En sådan kollaps och medlemsflykt är mycket anmärkningsvärd i en demokrati. Det måste ocks ha medfört mycket stora ekonomiska påfrestningar.

Att en majoritet av medlemmarna i LO röstade på Socialdemokraterna användes länge som legitimering för denna konstruktion. Även efter att kollektivanslutningen upphört fortsatte dock fackförbund och lokala klubbar att ge ekonomiskt stöd till partiet, trots att alla medlemmar inte delade den politiska uppfattningen.

I förra valet hade LO valsatsningar på 60 miljoner till Socialdemokraterna. Det redovisar inte hela stödet, eftersom arbetstid och andra insatser inte kan räknas in.

Den senaste stora genomgången som försökte fånga helheten var 2002. Då gjorde den dåvarande folkpartistiske riksdagsledamoten och nationalekonomen Carl B. Hamilton en analys med hjälp av riksdagens utredningstjänst. Hans uppskattning var att det samlade fackliga stödet till Socialdemokraterna uppgick till cirka 516 miljoner kronor när alla komponenter räknades in.

Siffror av det slaget är abstrakta tills de sätts i relation till något annat. Det noterades att det motsvarade närmare sex gånger så mycket pengar per väljare som George W. Bush spenderade i sin presidentvalskampanj. Det säger något om styrkeförhållandena.

Det finns uppenbara problem för både demokratin och förtroendet när politiken i så hög grad blir en fråga om pengar. Och ingen ska nog förvånas över att LO:s stora fråga nu – karensavdraget – också blir en viktig fråga för Socialdemokraterna. Med pengar följer också inflytande.

Regeringen har nu börjat rensa i den här soppan. Det finns ett förslag om att enskilda medlemmar ska kunna säga nej till att deras pengar går till Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna är mycket upprörda och menar, som alltid, att granskning av deras finansiering är att underminera och hota demokratin. I Socialdemokraternas värld råder demokrati bara om de regerar. Samma resonemang fördes bland annat när Socialdemokraternas spelföretag skulle behöva betala skatt.

Det är ett bakvänt resonemang. Lika regler borde i stället underlätta för demokratin.

Att röra sig mot en politisk spelplan som är mer jämlik för alla är ett viktigt demokratiskt arbete. Det ska inte vara så att någon tvingas bidra till att finansiera Socialdemokraterna om de röstar på ett annat parti. Att finansiera ett parti ska självklart vara ett aktivt val.

Det finns något märkligt i att varje reform som gör systemet mindre riggat för att Socialdemokraterna ska vinna kallas ett hot mot demokratin. Lotterierna, de gamla kollektivanslutningarna och nu senast hur klubbar och förbund ger pengar – allt beskrivs som nödvändiga inslag i demokratin. Ändå återkommer mönstret: varje förändring som minskar Socialdemokraternas strukturella fördelar utmålas som ett systemhot.

Det är anmärkningsvärt hur systemet gång på gång har kommit att gynna det parti som nästan alltid har styrt.

Läs även: Läkare utan moraliska gränser

Följ mig gärna på X/Twitter