Svensk grundlag slår fast att regeringen styr över utrikes- och säkerhetspolitik och att beslut fattas kollektivt. Statsministern har drivit de kollektiva besluten så hårt att hon menar att ett misstroende inte kan riktas mot enskild minister utan bara mot regeringen. Med en sådan hållning är det konstitutionellt omöjligt att ha Nato-negativa partier i regeringen.
När oppositionen riktade en misstroendeförklaring mot Morgan Johansson rasade Magdalena Andersson. Kokande av ilska förklarade hon att regeringen fattar beslut kollektivt och att ett misstroende mot Johansson skulle medföra att hela regeringen gick. Ilskan kan ha skapat problem för hela hennes regeringsbildning.
Ilskan var påtaglig och fick en del uppmärksamhet medan budskapet, och framför allt dess konsekvenser, hamnade i skymundan. Vid sidan av debattören Fredrik Johansson har få analyserat konsekvenserna av hennes uppfattning.
Anderssons plan för vilka som ska ingå i en regering, om hon bildar en ny regering efter valet, är oklar. Socialdemokraterna är självskrivna, men det resoneras en bit både fram och tillbaka om Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Av flera skäl är de två senare problematiska i relation till Anderssons dogmatiska hållning kring kollektiva beslut.
Flera politikområden skiljer socialdemokraterna från de partier som kommer att ingå i en regering eller utgöra ett regeringsunderlag. Tydligaste områdena är Nato och kärnkraft.
På ytan säger regeringen att de är beredda att utöka kärnkraften, men de håller fast vid att all energi ska vara förnybar efter 2040. Det går att göra en lösning där Socialdemokraterna gör upp med oppositionen och kör över antingen sitt underlag eller delar av sin egen regering. Så har borgerliga regeringar gjort. Ett parti tittar bort, men sitter kvar i regeringen. Men med en så fundamental fråga som kärnkraften blir det svårt.
Den riktigt komplicerade frågan är Nato. Regeringen fattar beslut kollektivt och Vänsterpartiet är emot. Själva fundamentet i svensk säkerhetspolitik är en konflikt inom en och samma regering och alla beslut fattas kollektivt. Regeringen ansvarar dessutom för säkerhet och utrikespolitik och den måste beslutas om i enighet. Det blir omöjligt att ha en regering där delar av regeringen inte delar den grundläggande politiken. Efter Natomedlemskapet måste hela regeringen vara för eller emot.
Det sätter Andersson i en rävsax. Hon måste antingen få Vänsterpartiet att byta uppfattning om Nato, eller hålla dem från regeringen, inte på politisk grund utan på konstitutionell. Grundlagen kräver enighet. Kan inte Vänsterpartiet ställa upp på det så kan de inte sitta i regeringen.
Statsministerns hållning är dessutom komplicerande. Hennes positiva syn på Nato är mycket nyväckt. Försvarsministern gick från ”aldrig” till medlemskap på några månader. Med en så svag övertygelse är det ännu mer komplicerat att ha Natomotståndare i regeringen.
Det är märkligt att frågan inte är lyft mer. Det borde finnas gott om både statsvetare och jurister som reagerat och vill uttala sig. Journalister och politiska analytiker borde skriva om problemet och få en debatt. Nato kommer att få en stor påverkan på svensk politik och det behövs en debatt kring detta.
