Efter skolskjutningen i Örebro valde Tidöpartierna att skylla på laglydiga jägare och skyttar. Nu försöker de backa – men utan att erkänna sitt misstag. När politiker agerar i affekt blir resultatet sällan bra. Förbudet mot AR-15 blev ett skolexempel på panikpolitik: ogenomtänkt, rörigt och utan verklig effekt.
I hast, efter skolskjutningen i Örebro beslutade Tidöpartierna att förbjuda halvautomatiska karbiner som till exempel AR-15. De skulle visa handlingskraft. I stället blev det ett skolboksexempel på hur politiska panikbeslut föder fler problem än de löser.
Först drogs en märklig och byråkratisk gräns mellan sportskyttar och jägare. Sedan snurrade maskineriet vidare, och nu har ett nytt besked trillat ner — lika otydligt som det förra. Det dansas runt, men ingen verkar veta vad man vill. Tidöpartierna framstår mer som en katt på ett hett plåttak än beslutsfattare.
Beslutet om att ännu en gång göra en reträtt kom sent på kvällen. Innan dess fanns få läckor och av det lilla som sipprade ut pågick diskussioner in i det sista — och sannolikt ingår AR-delen i förhandlingen av den större uppdateringen av vapenlagstiftningen med femårslicenser och vapengarderober. Propositionen väntas i början av november, följt av två veckors följdmotioner och beslut i december.
Det nya förslaget kring AR-15 är rörigt. Tvångsinlösen skrotas, vilket är bra. Men inlösen ska nu vara frivillig, nya tillstånd stoppas och tillsynen ska ”stärkas”. Resultatet blir byråkrati utan substans. Ingen blir nöjd – utom möjligen de som tror att politisk aktivitet i sig är samma sak som att åstadkomma något.
Retroaktiv lagstiftning undviks, tack och lov. Men det nya systemet är inte mycket bättre. Gränsdragningsproblemen kommer att bli absurda:
Får en skytt med licens byta vapen? Gäller förbudet bara nya skyttar? Kan två licenshavare byta vapen med varandra, eller är man fast med sitt för evigt? Frågorna hopar sig – och även om det kommer ett svar med propositionen så kommer det att bli rörigt.
Politikerna verkar åtminstone ha insett att det inte är jägare och sportskyttar som står bakom de kriminellas vapeninnehav. De är breda folkrörelser som bidrar till samhället, inte till gängvåldet. I Örebro var det sjukvården som brast, inte skyttesverige – men det är ändå skyttesverige som får ta smällen.
Polisens gamla “läckagehypotes” får nu också mothugg. Av 593 hel- och halvautomatiska vapen i kriminella miljöer kunde bara nio spåras till lagliga innehavare. Med andra ord: nyttan av att trakassera laglydiga med nya förbud är i princip noll.
Och det tidigare förslaget att tvångsinlösa svenska AR-15 för att skicka dem till Ukraina? Det dog sannolikt på ren logik. Ingen armé vill ha ett hopplock av vapen med olika ammunition, reservdelar och standarder. Det hade blivit en logistisk mardröm. Ukraina har redan tackat nej till ett liknande förslag från Kanada.
När politiker fattar beslut för att hantera sin egen panik istället för verkligheten går det som det brukar. Efter alla turer är man tillbaka nästan där man började – men med fler regler, kraftigt förbrukat förtroende och förvirrade laglydiga medborgare.
AR-15-frågan är mer än ett misslyckat vapenbeslut. Det är en studie i politisk feghet. Och ett varnande exempel på vad som händer när symbolpolitik går före sunt förnuft.
Läs även: FN, fredens fiende
Följ mig gärna på X/Twitter
