Dagens Nyheter hade i förra veckan en egendomlig debatt på insändarsidan. Den är läsvärd eftersom den på ett väldigt tydligt sätt fångar klimatrörelsen – en rörelse som är märkligt intolerant och samtidigt i hög grad byggd på känslor.

Att debatten förs i just DN är nog något som förvånar få.

Det första inlägget är från en man som kräver radikala inskränkningar av både yttrandefrihet och pressfrihet. Han skriver:

”Ett steg skulle kunna vara att kriminalisera förnekandet av klimatkrisen. Jag föreslår att ett sådant förnekande i både sociala medier och mer etablerade medier ska kunna beivras och lagföras med böter eller högst sex månaders fängelse.”

Det är onekligen en märklig syn på vetenskap, snarare är det en syn som går tillbaka till medeltiden och skolastiken. Fick han bestämma så hade vi snart moderna variationer av Galileo Galilei, som förvisso inte bränns men ändå får utbrista att likväl så snurrar hon. Vetenskap är helt ointresserad av både känslor och straff.

Men insändardebatten fortsätter och får två repliker. Ingen av dem värnar yttrandefriheten eller de mänskliga rättigheterna, utan ser i stället lösningen som opraktisk. Straff ökar nämligen risken för polarisering och försvårar ”konstruktiv dialog”. I stället föreslås utbildning så att folk väljer att göra rätt. I en annan kontext hade det kallats indoktrinering.

En annan skribent har sitt eget förslag: deklarationen ska innehålla information om klimatavtrycket. Bland de positiva effekterna nämns att det skulle stimulera till samtal i hemmet och på jobbet.

Båda replikerna lyfter fram kunskap och dess påverkan, men det är inte självklart att det skulle få den effekten. Sverige är en av världens minsta utsläppare av växthusgaser. Skulle det bli uppenbart för alla att de minskade utsläppen skulle vara under 0,9 procent av de globala så hade nog skeptikerna vunnit anhängare.

Men alla tre inläggen fångar två strömningar som är både viktiga och tydliga i klimatrörelsen.

Inte minst det auktoritära är en viktig komponent. Klimatet kan inte vänta, undergången är nära och för det godas skull får extrema åtgärder genomföras. Mest extrem är förmodligen den miljöpartistiske Europaparlamentarikern Pär Holmgren. Han menade i en intervju att han ville avskaffa alla val för klimatets skull – ett uttalande som han senare försökt backa ifrån.

Människorna står uppenbart i vägen för kampen för det goda, för klimatet och för att vi ska kunna överleva.

Tanken påminner i hög grad om hur många religiösa resonerar. Det finns något gott som bara kan nås genom offer och disciplin. Kunskap om synden eller klimatet gör att man kan och kommer att förstå syndens natur och därför undvika den. Är det verkligen värt att komma till helvetet för att få smaka på en öl? Är den där Thailandsresan värd att jorden förvandlas till ett brinnande helvete?

På samma sätt finns ett syndafall. Vi levde i harmoni med jorden. Tiden var god, men som alltid får människan förbjuden kunskap. Maskinerna uppenbarade sig. Det gav en alienation som skilde människa från människa och klass från klass. Men med den fasansfulla kunskapen om maskiner kom utsläppen. Straffet i form av utsläppen hörsammas inte och temperaturen stiger. Precis som historiens flagellanter har vi vår tids självplågare i form av veganer, klimatångest och liknande.

En intressant slump är att både socialismen och klimatrörelsen ser industrialiseringen som punkten där det gick illa för mänskligheten.

Men om man går från en svepande och lite skämtsam skildring till en återkommande och anekdotisk upplevelse som delas av många: de flesta hårda i klimatrörelsen är inte de som plöjer tusentals sidor av rapporter från IPCC och andra organisationer. Man får inte klimatångest eller behov av att låsa in dem som inte håller med av sådan läsning.

Där finns en parallell med min uppväxt i Jönköping och stadens frikyrkor. Väldigt få troende hade läst Bibeln. De hade lyssnat i dagar och veckor på pastorer som förklarade några rader och strofer här och där, men den egna läsningen var begränsad. Det har alltid förvånat mig att människor viger hela sitt liv åt det som sägs i en bok utan att läsa den. I stället lyssnar man på andra.

Klimatrörelsen har en liknande syn på auktoriteter. Man radikaliseras av nyheter, längre reportage och kanske någon bok. Vänner som oroas i grupp. Men väldigt sällan finns där ett sökande efter debatt eller djupare kunskap. Klimatrörelsen momentur är inte en jakt på kunskap utan snarare frälsning, det gör också att man får en annan relation till vetenskap.

Vetenskaper är olika till sin karaktär. Självklart finns en skillnad mellan klimat och astronomi. Det senare har inget ”bör”, inget att frukta eller oroa sig över och saknar framför allt möjligheten att peka finger. Skulle någon kättare få för sig att Pluto faktiskt är en planet så hotar vare sig fängelse, böter eller andra straff. Inte ens Skatteverket behöver informera. Där kan man resonera fritt och det finns en tolerans för avvikande åsikter.

Klimatrörelsen har muterat till en rörelse som i mångt och mycket påminner om ett slags religion utan en gud och där bristen på egen frälsning tas ut i jakten på kättarna.

Om klimatrörelsen är så djupt förankrad i vetenskap, varför skyr man diskussion?

Läs även: När orden ersätter argumenten – problemet med Sveriges politiska språkbruk

Följ mig gärna på X/Twitter