Debattören Carl Eos lyfter på Facebook en intressant fråga. Eos kommenterar att facktidningen Arbetsvärlden skriver om Moderaterna i Europaparlamentet. Tidningen menar att Moderaterna söker stöd från ”ytterhögern”, ett omdöme som ges till ungefär var fjärde parlamentariker i parlamentet. Det är en ganska svepande beskrivning för tre partigrupper.

Artikeln går dessutom längre. Moderaterna sägs söka stöd högerut i en fråga, en miljöfråga dessutom, vilket nog förklarar delar av stressen. Själva sakfrågan handlar om att lätta på ansvaret för underleverantörer och klimatredovisning. En fråga där det finns en mängd rimliga och orimliga uppfattningar, med viss övervikt på de orimliga.

Tidningen skriver:

”Det handlar om regellättnader för europeiska företag. Och på sättet som de drivits igenom EU-parlamentet, som fått socialdemokratiska gruppens förhandlare att referera till 1930-talet och de konservativas brott med Socialdemokraterna och regerande med nazisterna. ’Det ledde till att Adolf Hitler kom till makten.’”

Jag är inte disputerad historiker, men jag är ganska säker på att Hitler inte kom till makten tack vare en miljöfråga eller på grund av hans syn på underleverantörers ansvar. Däremot är jag säker på att inget samhälle mår bra av den typen av groteska överdrifter. Eller av att man undviker sakargument och i stället försöker stämpla motståndaren som ond.

Men den fråga som Eos lyfter, vid sidan av detta, är vad ”ytterhöger” egentligen betyder. Och vad som i så fall utgör yttervänster. Finns det ens i den offentliga debatten?

Begreppet används ytterst sparsamt om vänsterkanten och då oftast om den tyska politikern Sahra Wagenknecht och hennes parti BSW.

”Ytterhöger” syftar däremot på lite olika saker, men i citatet ovan avses allt höger om Moderaterna och KD. Det är minst sagt en vid definition som inkluderar Sverigedemokraterna. Vad är det som gör att Sverigedemokraterna klassas som ytterhöger medan Vänsterpartiet betraktas som någon slags normal vänster? Särskilt som i den vanliga uppdelningen av EU finns två grupper till höger om SD medan V:s grupp är så långt vänsterut man kan komma.

Med en sådan syn – att en fjärdedel av parlamentet är ytterhöger – blir frågan om var mitten egentligen ligger väldigt intressant. Ser man närmare på saken blir det ännu märkligare.

Europaparlamentet har 720 ledamöter. Om man räknar mitten från den mest extrema vänsterledamoten och 360 mandat högerut ser fördelningen ut så här:

• Vänstern: 46

• Gröna: 53

• Socialdemokrater: 135

• Reform: 77

• EPP: 188

När man når Reform, alltså mittengruppen där C och L ingår, har man kommit till 311 mandat. Därefter kommer EPP, och mitten av de valda ledamöterna befinner sig alltså i samma grupp som M och KD. EPP kallar sig ”centre-right” och ligger ideologiskt ofta till vänster om M.

Men direkt efter mitten, där EPP ligger, kommer enligt narrativet ytterhögern. Ingen gradvis övergång, som den som finns mellan gröna och socialdemokrater som fungerar som en krockkudde åt vänster. Det är märkligt.

Man bakar också ihop SD, förmodligen medvetet, med partier som Orbáns Fidesz, tyska AfD och andra aktörer långt ut på kanten, trots att skillnaderna är mycket stora.

Samma fenomen finns i svensk media och debatt. Den politiska mittpunkten ligger någonstans mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Men den språkliga mittpunkten placeras snarare inom Moderaterna: halva partiet betraktas som ”normal” höger, medan resten – och allt bortom – blir ytterhöger, extremhöger eller möjligen alternativhöger.

Språkligt bygger vi därmed in en sorts varning högerut. Inte bara för att rösta eller ta ställning, utan även för att lyssna. I stället för att värdera fakta och argument värderas avsändaren. Uttalar sig någon från ”ytter–något” ska man vara skeptisk – inte nödvändigtvis för att personen har ljugit, utan för att den givits en stämpel.

Det finns liknande språkbruk där media sätter varningar på personer. Ett sådant exempel är ordet ”kontroversiell”. Det är i praktiken en omskrivning för ”tveksam”, eller någon som avviker från den mediala mittfåran av åsikter.

När debattören Henrik Jönsson efterträdde Alice Teodorescu Måwe som programledare i Suhonen och Teodorescu kallades han just kontroversiell. En stämpel som exempelvis Mattias Gardell, Göran Greider och många andra till vänster slipper.

Att koda språket politiskt på detta sätt är inte märkligt i en ledartext – det är trots allt en opinionstext. Men språkbruket används långt bortom ledarsidorna.

Och det bör finnas likabehandling. Framför allt i Public Service: kallar man ena sidan för ytter-, extrem- eller alternativhöger bör man göra detsamma med motsvarande ytterkanter på vänstersidan. Sätter man varningstriangel på en debattör bör samma princip gälla andra.