Socialdemokraterna försöker lyfta den relativt höga arbetslösheten i Sverige mot regeringen. Men arbetslösheten är annorlunda än förr och att använda bristande integration som ett argument gynnar Tidöpartierna.
Socialdemokraterna har allt mer börjat röra sig vänsterut. Som en del av ett försök att återvända till rötterna har de i ökande grad börjat lyfta arbetslösheten som en konfliktfråga.
Arbetslöshet är en effektiv konfliktfråga, eftersom den är ett av de mest påtagliga uttrycken för samhälleligt slöseri. Ett samhälle som inte förmår att få vuxna människor att försörja sig själva fungerar inte som det ska. Kostnaden är dessutom hög – i stället för att bidra genom arbete och skatteinbetalningar lever den arbetslöse på bidrag. Det innebär att man lever på andras arbete. Skattebetalarna går då delvis till jobbet för att finansiera att någon annan inte gör det.
En klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik har länge varit att öka andelen av befolkningen i arbete. Det innebär högre skatteintäkter som kan användas till reformer – som sjukvård, infrastruktur och trygghetssystem. Motsatsen gäller också: när färre arbetar och fler lever på bidrag dräneras den offentliga ekonomin. Pengar som kunde gått till pensioner och vård går i stället till baskonsumtion för dem som borde kunna försörja sig själva.
Att driva arbetslöshetsfrågan har historiskt varit en vinnande strategi för Socialdemokraterna. Det är en fråga med tydlig ekonomisk betydelse som också berör många direkt eller indirekt.
Socialdemokraternas lösningar har ofta handlat om omställningsåtgärder eller satsningar på utbildning. Ibland har dessa insatser fungerat – efterfrågad kompetens har lett till jobb, eller så har konjunkturen löst problemet.
Svensk arbetslöshet har generellt varit låg. Fram till 1990-talet låg den ofta under fyra procent. Under 90-talskrisen steg den till nära tio procent, men sjönk därefter och har sedan dess pendlat mellan sex och nio procent. Det berodde på flera faktorer – bland annat god ekonomisk tillväxt, men också på att sjukpenningen huvudsakligen betalades av staten. Begränsad arbetsförmåga var alltså en statlig kostnad, vilket inte i samma utsträckning påverkade företagen.
Efter migrationsvågen 2015 förändrades dock arbetsmarknadens sammansättning. Sverige är ett av de länder som tagit emot flest migranter, ofta från Mellanöstern och Afrika. Trots försök med validering av utbildningar, svenskundervisning och olika snabbspår har det inte räckt. Migranterna har inte snabbt kommit i arbete, utan hamnat i hög utsträckning i arbetslöshet. För svensktalande med gymnasieutbildning har arbetsmarknaden fungerat relativt väl, men för andra har det, trots subventioner, varit mycket svårt att få arbete.
I början av 2000-talet utgjorde utrikes födda cirka tio procent av de arbetslösa. I dag är motsvarande siffra enligt Ekonomifakta ungefär 40 procent. Samtidigt har den totala arbetslösheten stigit och låg i februari i år på cirka 8,4 procent.
Regeringen konstaterar:
”Personer som har kort utbildning, är utomeuropeiskt födda och som har en funktionsnedsättning utgör en större andel av de långtidsarbetslösa och har svårt att komma i sysselsättning.”
Där Socialdemokraterna tidigare haft en stark position i att angripa borgerliga regeringar för arbetslöshet ser situationen i dag annorlunda ut. Flera strukturella förändringar har inträffat. Ändringar i sjukförsäkringen har gjort att företagen i högre grad sorterar bort personer med nedsatt arbetsförmåga.
Men den stora förändringen ligger i migrationen. När Socialdemokraterna i dag lyfter arbetslösheten är det många som minns löftena om ”superekonomin” som bland andra den tidigare s-ministern Karl-Petter Thorwaldsson lanserade. Han förutspådde att migrationen skulle leda till 4–5 procents tillväxt. I stället har Sverige upplevt långvarig ekonomisk stagnation. Den utlovade tillväxten uteblev – och i stället växte en stor grupp fram som inte försörjer sig själva.
Samtidigt som ekonomin stagnerar växer också gruppen som i bästa fall är långtidsarbetslösa, och i sämsta fall permanent arbetslösa. Om Ekonomifaktas siffra på 40 procent stämmer, innebär det att över tre procent av hela befolkningen består av utomeuropeiskt födda arbetslösa.
Politiskt är arbetslöshet en växande fråga, men inte en av de högst prioriterade bland väljarna. Om Socialdemokraterna pressar upp frågan, eftersom de uppfattar den som sin styrka, riskerar de att hamna i två debatter de helst vill undvika: vart skattepengarna går – och vilka det är som är arbetslösa.
En debatt om vilka grupper som är arbetslösa och hur problemet ska lösas är en fråga där Tidöpartierna sannolikt står starkare. Det ger också en möjlighet för dem: om de kopplar arbetslöshetsfrågan till migrationen kan de mycket väl ta över en av Socialdemokraternas klassiska profilfrågor.
