Vänsterpartiet slits av fraktionsstrider. Men den här gången är det inte frågor som relationen till kommunism eller planekonomi utan hur de förhåller sig till rasism. Partiledningen vill försöka begränsa möjligheterna till antisemitism, vilket upprör stora delar av partiet.
Vänsterpartiets antisemitism har blivit en följetong och syns nu på högsta nivå. Efter att partistyrelseledamoten Lorena Delgado Varas delade en antisemitisk bild och polisanmäldes av Judiska Centralrådet har det närmast utvecklats till en maktkamp i partiet om synen på rasism.
På ena sidan finns partiledaren Dadgostar och hennes önskan att normalisera V så att hon kan bli minister. På andra sidan finns Delgado Varas, Lars Ohly och många andra som inte tycks se något större fel i antisemitism. Det handlar för övrigt om offentlig antisemitism – så länge hatet inte syns, verkar det inte besvära särskilt många.
Trots att Dadgostar har bjudit in både Wallenbergare och Anders Borg för att hålla kurser i hur man arbetar i regering, har hon svårt att ta avstånd från antisemitism. Kanske förstår hon inte problemet med att låta ett parti med öppen rasism sitta i en regering. Men mer sannolikt är att hon inte ser antisemitism som rasism – åtminstone inte lika allvarlig som andra former.
Flera partier har haft problem med rasism, oftast i form av enskilda medlemmar. Vanligtvis får den som uttrycker något antisemitiskt lämna partiet omedelbart. För de flesta partier är det ett lätt problem att hantera.
För Vänsterpartiet är det annorlunda. Ett upprop till stöd för Delgado Varas har fått stöd av 955 medlemmar, 18 partiföreningar, flera riksdagsledamöter och en före detta partiledare. De uppmanar henne att stanna kvar. Partistyrelsen ber henne att avgå – inte kastar ut henne, utan ber snällt. Dadgostar kan inte ens bekräfta att hon har pratat direkt med Delgado Varas. Kanske skickades bara ett skarpt formulerat sms eller mejl.
En självklar fråga för varje annat parti sliter Vänsterpartiet itu. Och det är uppenbart att samma typ av rasism aldrig skulle accepteras om den riktats mot svarta, romer eller samer. Men hat mot judar splittrar partiet.
Antisemitism har en lång historia inom socialismen. Kanske har vissa lätt att ta till sig stereotyper av judar som giriga och ondskefulla. Förmodligen spelar det också roll att socialister ofta ser världen som ett nollsummespel – den enes vinst är den andres förlust. Rikedom uppfattas som ett resultat av andras förluster. Och stereotypen för judar är just rikedom. Det gäller även konflikten kring Israel. Att Israel är framgångsrikt medan grannländerna är diktaturer måste – enligt detta synsätt – bero på att Israel suger ut dem.
Där står nu vänsterns falanger och bråkar. Men konflikten är djupare. Europaparlamentsvalet visade att V kan hämta många röster från grupper som normalt inte röstar – om de driver Israelfrågan hårt. Problemet är att många snarare drivs av hat mot Israel eller judar än av stöd för palestinier.
Läs även: Anti-israeler är vanligare än pro-palestinier
Samtidigt som nya röster strömmar in och stödet ökar uppstår problem gentemot media, samarbetspartier och antirasistiska organisationer. Judiska Centralrådet har portat V från sina evenemang och har polisanmält en riksdagsledamot. Ett yrvaket SKMA tycks ha upptäckt att det ibland är svårt att skilja på Vänsterpartiet och NMR. Och det finns gott om innerstadsväljare som inte uppskattar den öppna antisemitismen.
Dadgostars reaktion – eller snarare bristen på reaktion – är märklig. Efter att Delgado Varas publicerat sin antisemitiska bild krävde arbetsmarknadsminister Mats Persson hennes avgång. Det var den åttonde april. Nästan en månad senare vaknar Vänsterpartiet och kommer fram till samma slutsats.
Kanske har partiledningen ägnat tiden åt långa seminarier om värdegrund och rasism. Mer sannolikt är att de hoppades att stormen skulle blåsa över – att rasismen skulle glömmas bort och att media skulle byta ämne.
Vänsterpartiet är en anomali. I alla andra partier skulle grov antisemitism fördömas och leda till uteslutning. I Vänsterpartiet ställer sig hundratals medlemmar upp till försvar. Ett tjugotal partiföreningar och ledande politiker försvarar också. Det finns en struktur som skyddar den som uttrycker antisemitism.
Som så ofta när något spårar ur finns ett slags medberoende. Någon som möjliggör beteendet. I det här fallet är det Magdalena Andersson.
Magdalena Andersson skulle kunna kliva fram redan i morgon och säga att hon inte längre accepterar antisemitism i Vänsterpartiet. Hon skulle kunna deklarera att hon inte är beredd att bilda regering med ett parti som accepterar hat. Rakt ut säga att Dadgostar måste välja: regeringssamverkan eller tolerans mot rasism.
Hade Andersson gjort det – och menat allvar – skulle Vänsterpartiet tvingats utesluta ett stort antal medlemmar eller stängas ute från regeringssamarbete och politisk makt. Stödgrupperna som samlats efter Europavalet skulle lämna, och de aktiva skulle få färre uppdrag och färre poster att fördela mellan sig. Men partiet skulle vinna något ovärderligt: anständighet.
Varför Andersson inte väljer att sätta ner foten går bara att spekulera i. Kanske är antisemitism inte så farligt när det verkligen gäller. Kanske är makt viktigare än att göra rätt. Kanske är hon en för svag ledare för att kunna sätta press. Kanske är det helt enkelt en fråga om anständighet.
Oavsett vad man tror är orsaken så är Magdalena Andersson en av få som kan sätta stopp för antisemitismen i Vänsterpartiet. Men hon väljer att inte göra det, utan tittar bort.
