Socialdemokraterna kommer förmodligen att göra en valfråga av generell arbetstidsförkortning . Tanken är att korta arbetstiden avsevärt. Något konkret vallöfte finns inte ännu men det sannolika är sex timmars arbetsdag. En förkortning av arbetstiden med 25 procent. Redan nu drivs frågan från facken.

Tanken på arbetstidsförkortning är konstig och förmodligen missförstår många konsekvenserna av en förkortad arbetstid och tror att det går att arbeta mindre och samtidigt behålla och öka levnadsstandarden.

Det finns ett nära samband mellan hur mycket befolkningen arbetar och välståndet. Ju mer det arbetas, desto mer av varor och tjänster kan man producera och därmed vad som kan konsumeras.

I en fungerande ekonomi sker löpande förbättringar i produktionen. Teknik utvecklas och organisationer lär sig att bli effektivare så att det hela tiden sker produktivitetsvinster. De senaste ungefär 50 åren har produktivitetsökningar tagits ut i form av stigande levnadsstandard, det vill säga i pengar. Innan dess togs mycket ut i form av till exempel allt längre semestrar.

Under den tiden var det betydande ökningar i produktivitet. Den tiden är förbi. Under perioden 2010-2020 var produktivitetsutvecklingen 0,9 procent per år.

Socialdemokraternas sirensång är att det går att både ta ut en ökande levnadsstandard och mer ledighet samtidigt. Man behöver inte välja utan det går att äta och behålla kakan.
Med en låg produktivitetsutveckling är det dessutom en liten kaka.

Ett problem med resonemanget är ett slags paradox. Kostnaden för att inte jobba ökar om man har en högre lön. I takt med att den kostnaden ökar väljer vi att arbeta mer så att vi kan spendera mer när vi är lediga. En semesterresa har avsevärt ökade krav på sig i dag än 1980, eller när vi reser någonstans med bil så stannar de flesta hellre på en resturang än äter bilvarma ostsmörgåsar på en rastplats. Rent praktiskt märks detta genom att de flesta över hela sitt arbetsliv söker högre inkomster snarare än att gå över till deltid.

Det finns andra exempel på att resonemanget är tokigt. När fler blir allt äldre stiger kostnaderna för den åldrande befolkningen. Tar den arbetande befolkningen ut sin stigande produktivitet i ledighet finns uppstår inte möjligheter att beskatta ökningen. Det sätter en hämsko på utvecklingen för den offentliga tillväxten.

En minskad arbetstid för till exempel undersköterskor skulle bli kostsam. Det går inte att arbeta effektivare med att duscha, mata eller på liknade sätt snabba på att hjälpa äldre. Går man från åtta till sex timmar av jobb krävs i så fall ett extra skift av personal. De 24 timmarna av arbete måste utföras av fyra team i stället för tre. Den kostnaden ska finansieras samtidigt som tillväxten av skattepengar bromsar in för att andra är lediga mer. För offentliga sektorn blir det dyrt.

Lösningen är att gå åt andra hållet. Vill grupper ta ut mer ledighet och avstå pengar så kan det skötas via löneförhandlingar. Antingen direkt via kollektivavtal eller att enskilda går ner i deltid.

För det är vad det i grund och botten handlar om. Att få arbeta deltid med en heltidslön.
Folk vill vara hemma men få betalt ändå. Vilket självklart inte är möjligt, särskilt inte i en konkurrens mot omvärlden.

Det märkliga är att samtidigt som man talar om generell arbetstidsförkortning så lyfts senarelagd pension fram. Riktålder för pension sätts till 67 för att säkra pensionerna. I de stora frågorna finns en insikt om att pengar måste skapas genom arbete för att det offentliga och enskilda ska kunna konsumera. Men när Socialdemokraterna ska blidka facket, och kunna få fackets stöd är förnuft mindre viktig. Fackliga krav blir då viktigare än vad som är bäst för landet. Återigen sätts partiet framför landet.

Det finns en uppenbar risk att valet 2026 kommer att bli ett val om ekonomisk populism.

Läs även: Ökad invandring och arbetstidsförkortning går inte ihop