Viktor Barth-Krons utfrågning av Magdalena Andersson i Almedalen har potential att bli ett klassiskt klipp. Han ställer frågan om hur hon ser på att flytta till ett utanförskapsområde – och på en sekund är ”Arga Andersson” där med sitt svar. När det inte går att skratta bort en fråga, försöker hon i stället skrämma journalisten.

På det hela taget är det en mycket sevärd intervju. Den förstärker bilden av att det bästa sättet att undergräva förtroendet för Magdalena Andersson är att låta henne prata i några minuter. Hon ger ett osedvanligt osympatiskt intryck – även när ilskan är tyglad.

Läs även: Andersson om flytt till utanförskapsområde: ”Frågan är ju patetisk”

Det mest intressanta är en kort sekvens där Andersson får frågan om hon kan tänka sig att flytta till ett utanförskapsområde för integrationens skull. Hon försöker först skämta bort frågan genom att säga att hon trivs där hon bor och inte har några planer på att flytta.

Det är nog en uppfattning som väldigt många delar. Så många att Socialdemokraterna ser sig tvungna att tala om tvångsintegration. Om människor inte vill blanda sig frivilligt, så tänker partiet tvinga dem. Men när det gäller henne själv backar Andersson från att ens delta frivilligt.

Det verkar som om migranter duger till att städa – men inte som grannar. Det verkar som om rösterna i utanförskapsområdena är viktiga – men inte människorna som bor där. Det är en anmärkningsvärd människosyn.

Det är värt att se hela klippet. Andersson breder ut sig. Alla barn ska få gå i skolan, det ska vara tryggt, och alla föräldrar ska ha jobb. Med så fantastiska förorter är det ännu märkligare att hon inte själv vill bo där.

Hon säger att alla bostadsområden ska vara attraktiva, att alla ska vilja bo överallt. Men det blir pinsamt tydligt att det inte är en statsministerkandidat som talar – inte ens en person som tagit till sig sin utbildning. Det är Magdalena Andersson som rör på munnen, men orden kunde vara hämtade från en nybakad SSU:are. Drömmen om att allt ska vara toppen överallt skär sig mot bilden av Harvardstudenten som partiet försöker måla upp.

SSU:aren är faktiskt viktig i sammanhanget, för det är därifrån idéerna verkar komma. Socialdemokraternas plan verkar gå ut på att återupprepa projektet att göra upp med Lortsverige – nu i version 2.0. Det har gjorts förr, så det kan göras igen. Där sitter en energisk ungdomsförbundare och vill göra som de upplysta ledarna gjort tidigare: anpassa klassisk socialdemokratisk politik till en ny utmaning. Men tonåringen drömmer utan att förstå skillnaderna – utan att se problemen med integration, kulturkrockar, bidragsberoende och mycket mer. Det är en utopi, men byggstenarna är riktiga människors liv.

Det mest avslöjande är dock inte drömmarna – och inte heller att Arga Andersson tittar fram när hon får konkreta frågor. Det mest talande är att hon själv ska slippa det integrationsarbete hon vill påtvinga andra.

Andersson får trivas i sitt Nacka. Det är lugnt och tryggt där. Det är bättre att leva i en kommun som har styrts av Moderaterna i årtionden än i det kaos som ofta följer när Socialdemokraterna tar över.

Det är ett liv de flesta trivs med. Då jagar man inte bostad – man umgås med vänner, har sina intressen och sköter sitt. Det är så Andersson vill leva – men andra ska inte få göra detsamma. Som det heter: vissa djur är jämlikare än andra.

Och Andersson vill uppenbart hellre vara med ”Smartaste bästa tjejgänget” än med förortsfolk.

Andersson är inte beredd att själv bidra aktivt till integrationen genom att flytta till ett problemområde. Där hade hon kunnat hjälpa till med språket, förklara den svenska synen på exempelvis homosexualitet, lära folk att dricka kaffe på bit och ta med grannarna till sommarstugan för att visa vad en svensk midsommar eller kräftskiva innebär. Hon kan allt det där. Men hennes jobb, hennes kall – kanske hennes liv – är för viktigt för sådana insatser.

Sånt får andra göra. Vanliga banala människor vars liv inte anses lika viktiga som hennes. De blir kuggar i integrationsmaskinen – kuddflickor på stadsdelsnivå. De ska öppna portarna till sommarstugan och glatt ta emot nya grannar.

Det är inte svårt att förstå varför Andersson blir så arg när hon får frågor om den politik hon vill driva. Det svåra är att förstå varför hon vill driva en så hjärtlös politik – och varför hon gör så stor skillnad på sitt eget och andras liv.

Frågan om Socialdemokrater har flyttat till utanförskapsområden för att vara förebilder är värd att ställa om och om igen – till varje kommun-, region- och rikspolitiker man möter.

Det är en fråga vi förtjänar ett svar på. För det är vi som är byggstenarna i deras nya Sverige.

Läs även: Elisabeth Svantessons uteblivna reformer