Bismarck sägs ha sagt att det finns två saker som folk inte vill veta. Hur man gör korv och hur man stiftar lag. Korven är enkel att förstå. Men lagstiftningsfrågor är ofta som olyckor. Man vill inte se, man borde blicka bort men får man en chans så tittar man inte utan man stirrar storögt.

Sofie Eriksson är riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon skriver också i Dala-Demokraten. Eller, som hon själv beskriver det, hon rasar. Vilket nog faktiskt ska ses som en felstavning. För det hon gör är snarare raserar – ett förtroende. Hon är lagstiftare. Hon skulle kunna vara, och har varit, en del av ett regeringsunderlag. När hon tryckte på gröna knappen, blev det lag för dig.

Att det är i Dala-Demokraten är kanske inte mycket att förvånas över. Det är en tidning som förr leddes av Marita Ulvskog. Sedan 1999 tronar Göran Greider som chefredaktör.

Eriksson ger en vy rakt in i en socialdemokratisk riksdagsledamots hjärna. Hon skriver ner sina tankar, rasar, och det går att steg för steg se hur en lagstiftare tänker. Lite som ett recept på korv. Men med skillnaden att texten är lika svår att hålla ifrån sig som att peta på en sårskorpa.

Erikssons tes är att inflationen i huvudsak drivs av företagsvinster. Företagen höjer priser snabbare än inflationen och eldar därmed på inflationen och ökar den väldigt kraftigt. Baserat på en rapport från IMF kan hon pinpointa med precision. Inflationen är 40 procent importkostnader, kopplat till kriget i Ukraina, och 45 procent företags girighet. Eller som hon själv beskriver det:

”Företagens övervinster har alltså drivit på inflationen mer än vad kriget har gjort. När vanligt folk drog åt svångremmen lade företagen och bankerna en kobe-biff på grillen.”

Förvisso i en ledare som kan och bör ha roliga och spetsiga formuleringar. Men författaren är en lagstiftare. Hon tar steget fullt ut.

”Den här nyheten är sprängstoff. Företagen har alltså inte bara vältrat över de faktiska kostnadsökningarna på konsumenterna, och därmed bidragit till inflation. Man har gått längre.”

Onekligen sprängstoff. Det är till och med den där vätebomben som briserade i all tysthet och inte uppmärksammades av någon utöver Dala-demokratens ledarsida. Man får ju hoppas att hon åtminstone mailade över sin ledare till riksbanken så de förstår hur de ska lösa inflationsproblemet. För de tycks famla i blindo. Komma här och höja räntan när det är företagens vinster som är problemet.

Det går inte att säga i vilken grad ledamoten läst, eller förstått rapporten eller om det har plockats några kul siffror ur en sammanfattning. Men det finns en del ledtrådar.

Den första konturen av ett krympande svampmoln finns redan i rapportens titel. Den handlar om eurozonen. Medan man läser den bleknar bomben sakta bort. Rapporten handlar om hanteringen av problemet med energikrisen som följer på kriget i Ukraina. Om man hoppas att kunna generalisera över till svenska förhållanden blir det extremt svårt. Importpriser tas upp som den näst största agenten för inflation. Sverige har ett större fall mot dollar (och euro) än eurons fall mot dollar. Importpriser spelar därför en större roll här än i eurozonen.

En annan enorm skillnad är att Sverige är nettoexportör av energi, eurozonen är nettoimportör. Där eurozonen får en prischock av importpriser stiger de svenska energipriserna av nedlagd kärnkraft och export.

Rapporten pekar också ut problemområdena, resor, jordbruk och gruvsektorn. Att överföra central- och sydeuropeiska kostnadsskiften i de sektorerna och dra slutsatsen att det är girighet hos svenska bolag som driver inflation. Hur gör man ens det?

Men några saker är särskilt intressanta. Redan i teoridelen varnas för att dra slutsatser och överförenkla till företags vinster som orsak till inflationen. Rapporten skildrar inte girighet utan ett växelspel mellan höjda löner och höjda priser för att hantera inflation där företag kan justera sina priser upp och ner löpande medan löner justeras normalt en gång per år och bara uppåt. Företag kan därför bättre hantera prischocker och inflation än löntagare kan.

En annan roande bit, som sannolikt Socialdemokraterna inte instämmer i, är att rapporten pekar ut skatter som inflationsregulatorer. Höjd skatt ökat inflationen och sänkt minskar den, vilket är jättetydligt på till exempel bränslepriser. Men att få socialdemokrater att erkänna att reduktionsplikt och bränsleskatter gröper ut löntagarnas löner lär knappast ske.

En sista väldigt roande bit. Rapporten pekar specifikt ut förnybar energi som ett område där vinsten exploderat. Kostnaden är linjär men intäkten styrs av omgivande energipriser. Så ska man tro IMF så är det vindkraftens ägare snarare än bankerna som festar på kobebiff.

Artikeln är en fantastisk inblick i hur lagstiftning och opinionsbildning drivs på. En rapport om jordbruk och gruvor i syd- och centraleuropa och hur de kan absorbera och förutse inflation blir efter att ha passerat en socialdemokratisk lins ett brandtal om att svensk inflation orsakas av giriga företag. Girighet nämns inte ens rapporten, utan förmåga att hantera inflation.

Sen blir det drevet i sociala medier. Utpekandet. Och det grundas på något som med lite vänlighet kan kallas för alternativa fakta.

Man kan tycka att en riksdagsledamot inte bara borde kolla utan dubbelkolla saker. Inte minst när man undertecknar i egenskap av ledamot. Men uppenbart, hittar man spännande fakta så tycks det farligt att utmana ödet genom att kolla upp hur de är framtagna och vad de betyder.

Som Bismarck sa vill man inte veta hur lagstiftning går till. Men när man får en chans att kika är det svårt att inte stirra. Erikssons text finns här. Den är läsvärd.

Studiebesök på korvfabriker bör däremot undvikas.