Trots återkommande försäkringar om att drevet mot migrationsministerns son inte handlar om opinionsbildning, jakt på hans far eller skadeglädje – utan om ett plötsligt uppblossande intresse för svensk säkerhet – är det svårt att få ihop bitarna. Hur har den senaste tidens debatt egentligen gjort Sverige säkrare?

Om vi börjar i ena änden, hävdar AFA och Expo att de har följt sonen under en längre tid i sociala medier. Expo specificerar inte hur länge, men AFA uppger att det rör sig om en längre tidsperiod. Det är inte otänkbart att de snappade upp honom redan i augusti i fjol när han klev in i dessa kretsar.

Om motivet verkligen var säkerhet och att värna demokratin – och man på allvar ansåg att sonen utgjorde ett hot – är det märkligt att informationen inte överlämnades till Säpo eller regeringen, eller att den inte publicerades långt tidigare. Om ett hot fanns, hur kunde framför allt Expo utan säkerhetsklassad kompetens bedöma att det var okej att vänta i månader?

Vänsterpartiet har krävt att ministern kallas till Socialförsäkringsutskottet i riksdagen för att diskutera säkerheten.
– Det handlar om Sveriges säkerhet, menar vänsterpartisten Tony Haddou i en kommentar.

Han riktar dock ingen kritik mot dem som suttit på informationen under lång tid utan att agera – trots det påstådda hotet. I stället oroar han sig för att en högstadieelev ska kunna tala omkull en minister och göra honom högerextrem. Om den oron verkligen är så djupgående, hade det varit mer logiskt att rikta kritik mot dem som visste men valde att tiga.

Det är också märkligt att om det handlar om säkerhet, varför vill inte Vänsterpartiet kalla ministern till exempelvis Försvarsutskottet eller Justitieutskottet?

Men detta är bara en del av vad som gör hela affären svår att förstå. Den större och egentligen viktigare frågan är av helt annan karaktär. Det verkliga säkerhetshotet ligger någon annanstans.

Med denna affär har Sverige tagit ett stort kliv i riktning mot amerikansk politik. Barn har nu blivit tillåtna mål i angrepp på deras föräldrar. Tidigare har barn till ministrar och andra politiker lämnats utanför mediedrev och politiska skandaler. Barnen är inte offentliga personer, och föräldrarnas yrkesutövning påverkas inte av vad deras barn gör.

Det har länge funnits en bred enighet om detta, oavsett om det handlat om narkotikabrott eller till exempel om situationer som när Göteborg förstördes 2001. Barnen har ansetts vara en gräns man inte korsar – varken för media eller politiska motståndare.

Den gränsen är nu riven. En politiker förväntas numera ha kontroll över sina barns handlingar för att inte riskera att hamna i ett mediedrev. I nuläget är det sannolikt bara politisk extremism eller gängbrott som utlöser den typen av granskning – men vad som anses legitimt att använda som politiskt vapen om några år är omöjligt att säga.

Det gör också politiker mer sårbara. De riskerar påtryckningar inte bara för egna handlingar, utan också för vad deras barn gör. Där det tidigare fanns en trygghet i att media inte exploaterar barns misstag, råder nu en osäkerhet.

För den som vill utöva påtryckningar – oavsett om det handlar om gängkriminella, främmande makt eller extremister – har en ny väg öppnats: att närma sig politikers barn. Det öppnar för utpressning och manipulation som tidigare var otänkbara.

De som skriker sig hesa om säkerhetshot har i själva verket bidragit till att öka risken för just sådana hot – genom att låtsas att det handlar om rikets säkerhet när det i själva verket handlar om att sänka en minister.

En annan allvarlig konsekvens är att viljan att bli politiker minskar. Vem vill ge sig in i politiken om ens barn riskerar att bli uthängda i medierna – och man själv kan tvingas avgå för något ett barn gjorde i högstadiet? Vilken typ av människor kommer framöver att bli politiker när kraven på fläckfritt privatliv blir orimligt höga, och risken att smutskastas ständigt växer?

Det här drevet är inte bara ovärdigt – det är både dumt och farligt.

Läs även: Möjligt slut på skatteföraktet mot dansbandskulturen