Riksdagens beslut att justera grundlagen så att det går att införa straff för rapportering kring utländska makter och mellanstatliga institutioner är dåligt. Kanske hade beslutet stoppats eller förbättrats om det hade varit en mer omfattande debatt. Men medier har i stället fokuserat på hypoteser eller frågor som budgeten för Public Service och blint utgått från att om Moderaterna och Socialdemokraterna vill samma sak så är det bra.
Rädslan för att yttrandefriheten inskränks har länge oroat många i svensk politik. Varje procentenhet upp för Sverigedemokraterna har beskrivits som ett steg i riktning mot Ungern, Polen eller ännu värre.
Samtidigt har det framställts som om yttrandefriheten står och faller med hur Public Service finansieras. Många anser att den ska vara skattefinansierad och att politiken ska nöja sig med att skicka miljarder utan att vare sig följa upp eller ha synpunkter. Ett förslag från Moderaterna om särskilda revisorer för oberoende kom snabbt i media att bli ett slags politiska kommissarier.
När det kommer ett hot mot yttrandefriheten i form av den grundlagsändring som är på gång är det mer tyst. Konflikter som varit hypotetiska har fått långt större uppmärksamhet än ett faktiskt hot som står inför dörren. Att göra det möjligt att straffa visselblåsare och medier för rapportering av utlandsnyheter är faktiskt horribelt.
Förmodligen är förklaringen att hotet mot yttrandefriheten måste komma från någon som är ond – och där får SD ta den rollen. När det är en järnaxel mellan M och S är det svårare att peka ut någon som ond eller ens dum. Skulle verkligen Socialdemokraterna, eller Moderaterna vilja tysta journalister? Det blir frågan som tystar kritikerna. Svaret är ja, eller åtminstone nja.
Här finns dilemmat. Rapporteringen och vinklingen liksom opinionsbildningen handlar minst lika mycket om vem som är hotet som vad hotet är. När Ida Karkiainen säger att hon tror att ventilen i lagstiftningen är tillräcklig så litar de flesta på det. Hon är ju ändå både socialdemokrat och ordförande i KU. Då måste hon väl vilja väl?
Anders Kompass är den svenske FN-tjänstemannen som blev känd när han avslöjade sexuella övergrepp mot barn inom ramen för FN-uppdraget i Centralafrikanska republiken. Han utsattes då för represalier för att han blev en visselblåsare. Han är orolig för att lagstiftningen skulle ha kunnat stoppa eller straffa honom. Själva tanken på att kunna straffas, säger han till Aftonbladet, är tillräckligt för att ha en dämpande effekt. Han var beredd att sparkas från FN, men osäker på hur han hade agerat om han dessutom hade kunnat fängslas i Sverige.
Om gärningen anses ”försvarlig” ska visselblåsare inte straffas. Men vad är då försvarligt? Rapporteringar om brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland? I Turkiet? Hur allvarliga måste överträdelserna vara för att vara försvarliga? När staten kidnappade och skickade två egyptier till Egypten med ett amerikanskt plan för att torteras blev det, med rätta, ett ramaskri. Förekomsten av tortyr i Egypten kanske inte var så förvånande som den amerikanska inblandningen. Det ledde till en debatt om tortyr där USA anklagades för att använda andra länder som de som utför själva tortyren medan USA valde ut personer, frågor och liknande. Där finns ett exempel på uppgifter som möjligen också hade kunnat vara straffbara med den nya lagen.
Uppenbart har lagen landat fel och har en för bred räckvidd. Men förslaget har redan passerat riksdagen och röstats igenom så det är för sent att stoppa eller justera det. Däremot kan vi lära av det.
Den första lärdomen är att inte låta det utvidgas. Det kommer alltid förslag om att utvidga sådan lagstiftning. Bara lite lite till, för det godas skull. Och sen sitter vi där. Fallet Karl Hedin är en bra påminnelse om vad som kan hända när i sig rimlig lagstiftning kommer i fel händer.
Det andra är att ha en rimlig debatt. Inte fokusera två decenniers yttrandefrihetsdebatt om vad som kanske kan komma att hända om SD får egen majoritet 2042 utan på det som ligger på riksdagens bord. Det stora mediehusen, men framförallt, public service har en skuld där. Public Service får miljarder varje år för att vara en del av demokratin. De borde lyft en sådan debatt. Kanske till och med haft ett extraprogram som var en debatt om det. Men i stället blir det dokusåpor, musikprogram och liknande i stället. Det är mysigare.
