Den svenska utrikespolitiken baserades fram till Sovjetunionens fall på den så kallade kålsupardoktrinen. USA och Sovjet var lika illa, det gick inte att välja sida, och Sverige stod därför neutrala i mitten.

Just den tanken, att man inte kan välja, var en viktig del av den svenska neutraliteten och i förlängningen såväl Nato som EU. Sverige var neutrala. Kanske det finaste man kunde vara.

Per Ahlmark citerar Palme: ”Vi bedriver ingen antisovjetisk politik. Vi bedriver ingen antisovjetisk politik, inte heller någon antiamerikansk politik. Vi bedriver en svensk neutralitetspolitik.” För många kanske den finaste perioden i svensk utrikespolitik.

För andra är det den sämsta. Världen stod och darrade. Låst i ett kallt krig mellan västvärldens demokratier och kommunismens förtryck. Sverige stod i mitten. Men vi hade gott om kontakter med udda diktaturer. Inte bara DDR, utan Kuba, Tanzania, Angola och många fler. Alla förtryckte kraftigt sina medborgare. Vissa ägnade sig åt vad man i dag skulle kalla för folkmord.

Men det går längre tillbaka. Redan Östen Undén drev den linjen från slutet av andra världskriget där Sverige accepterade Sovjet och satellitstaterna som legitima stater. I många fall fanns exilregeringar utomlands. Men det var tyst om det i Sverige. Vi var ju neutrala.

Neutraliteten visste nästan inga gränser. När de baltiska staterna började resa sig inför Sovjets kollaps förblev Sverige neutralt trots att de var ockuperade grannländer. Den dåvarande svenske utrikesministern Sten Andersson såväl förnekade ockupation som att det fanns en bred vilja att bryta ockupation. Vi bedrev ju inte antisovjetism.

Går man lite längre ut till vänster, till Vänsterpartiet, så var man inte emot antisovjetism utan varierande över tid direkt prosovjetiska. I sin kanske värsta tid, strax före andra världskriget, skapade Sovjet målmedvetet svält i Ukraina. Siffrorna varierar men någonstans kring sju miljoner dödades. Vänsterpartiet (som då hette Sveriges Kommunistiska Parti) stod bakom sin husse och viftade glatt på svansen under de åren. Långt senare fortsatte de väldigt täta banden till Sovjet och det fanns ingen kritik mot att det inte var riktig kommunism i Sovjet.

Tanken på att Sverige skulle gå med i Nato var länge absolut vansinne. Vi var alliansfria. Även efter Sovjets fall behölls den socialdemokratiska oviljan att välja mellan kommunism och väst, och Nato var suspekt.

2010 gick S, V och MP till val på en gemensam plattform för utrikespolitiken. Där sägs explicit att alla amerikanska baser utomlands ska stängas. Det kommer den rödgröna regeringen att kräva om den får makten. Sannolikt hade USA inte lyssnat på Mona Sahlins krav om hon hade blivit statsminister. Men det hade funnits.

Kritik framfördes mot att programmet inte hade liknande krav på Ryssland som byggde baser i bland annat Georgien i direkt strid med folkrätten. Miljöpartiet svarade på kritiken:

– Vi kan inte diskutera varje enskild militärbas, svarar Miljöpartiets Peter Rådberg och hänvisar till att USA har flest baser.

Lite grand fuskade de nog med neutraliteten när de menade att det handlade om antalet baser. Det finns ju en viss skillnad på baser som de amerikanska i Tyskland eller Sydkorea som är väldigt önskade och de ryska i Georgien som är en del av en ockupation.

Från andra världskriget till i våras var den svenska utrikespolitiska linjen att inte ta ställning mellan öst och väst. Så sent som i våras hävdades det att den tvåhundraåriga neutraliteten, att inte välja, tjänat oss väl.

Att Sverige inte skall välja, ta ställning, är en grundbult i vår moderna historia. Kärnan i socialdemokraternas utrikespolitik.

Men sen händer något. Jimmy Åkesson får frågan om han föredrar Biden eller Putin. Han duckar frågan men menar att det ena är en diktatur och det andra en demokrati, men att han ogillar bägge.

Plötsligt är det jätteviktigt att ta ställning. Vi tog inte ställning mot Stalin, Chrustjov eller någon av de andra sovjetiska ledarna. Vi tog inte ställning mellan Helmut Kohl och Erik Honecker. En lång lista av diktaturer som vi aldrig tog ställning emot. Men nu blir det akut att ta ställning.

Det är bra. Man ska, och politiken ska, ta ställning mot de onda. Det är viktigt. Men det blir så absurt att den politiska rörelse som haft som sitt politiska signum att vara neutrala plötsligt kräver att man tar ställning. Samma politiker som höll en presskonferens där de kritiserade Åkesson för oviljan att välja mellan Putin och Biden gick med i ett parti som gjorde en poäng av att inte välja. Det var fint. Och det fanns inget tillägg om att Sovjet var en diktatur och USA en demokrati på den tiden. På samma sätt som det i dag saknas avståndstagande från oviljan att välja.

Man upphör nog aldrig att förvånas.