Sverige har en mer förlåtande attityd till bidragsfusk än förr. Det är viktigt av många skäl att snabbt försöka få upp en moral där det är väldigt höga sociala kostnader att fuska med bidrag.
Det sägs att Zlatan har ett par helt nedslitna skor som hänger vid ytterdörren. En udda utsmyckning – men de hänger där som en påminnelse om hur han tog sig dit där han är i dag. Hårt arbete, mer och hårdare träning än andra – genom att vara en slitvarg.
Sverige brukar, eller kanske brukade, beskrivas som ett land med en grundmurad luthersk arbetsmoral. Man går upp, gör sitt jobb och klagar inte. I tider av arbetslöshet är det så skamligt att inte arbeta att det finns de som låtsas gå till jobbet.
Forskaren Nima Sanandaji har skrivit en rapport åt Svenskt Näringsliv där han undersökt värderingar kring arbete och strävsamhet. Det är en central fråga – inte minst för hur det går för någon i skolan och ofta även senare i livet.
Det sker ett värderingsskifte där strävsamhet nu är på väg upp igen efter en nedgång för ungefär lite över tio år sedan, men vi är fortfarande långt ifrån nivåerna på 1980-talet. Det är en viktig vändning – men samtidigt en värdering som riskerar att komma under angrepp.
Hela diskussionen om arbetstidsförkortning bygger på föreställningen att arbete varken är bra eller viktigt. Man ska kunna leva ett gott liv med mindre arbete, och det lyfts till och med som ett argument att andra nordiska länder jobbar mindre än vi. Samma tankemönster går igen i diskussionen om karensdagen.
Värderingen syns tidigt. I PISA 2008 uppgav knappt 60 procent av de svenska eleverna att de kände tillfredsställelse i att arbeta så hårt de kan. I Sydkorea var samma siffra 92 procent.
Det får sannolikt konsekvenser – exempelvis att unga som börjar på universitetet inte är beredda att ge allt, utan istället hoppar av. Det kostar lärosätena pengar och riskerar att leda till förenklade kurser och sjunkande kvalitet. Att öka strävsamheten hos unga är därför avgörande för kompetensförsörjningen på sikt.
Skillnaderna förstärks också av att allt fler i andra länder tycker att det är viktigt att barn lär sig att arbeta hårt. Det skapar en potentiell risk för brain drain, där strävsamma individer söker sig till miljöer utomlands där deras egenskaper värderas högre.
Ett liknande mönster går att iaktta på andra sätt. I länder med höga skattekvoter är strävsamheten lägre. Folk är inte dummare än att de anpassar sig – om politiken straffar hårt arbete, så minskar viljan att anstränga sig. På samma sätt som att befolkningen anpassar sig till höga skatter på tobak och alkohol anpassar den sig till höga skatter på arbete.
På ett liknande sätt hade förmodligen Anders Borgs mantra om arbetslinjen en effekt på strävsamheten. Politiskt möttes arbete med uppskattning, till skillnad från hur Socialdemokraterna ofta ser arbete som ett nödvändigt ont – där politiken har som uppgift att minska lidandet.
Den kanske mest oroande delen av rapporten är när Sanandaji beskriver hur synen på bidragsfusk förändrats i fel riktning. I början av 1980-talet ansåg 46 procent av Sveriges unga att det aldrig är acceptabelt att ta emot offentliga ersättningar man inte har rätt till. Under 2010-talet hade siffran fallit till 27 procent, men har i dag stigit något till 33 procent.
Förhoppningsvis spelar regeringens hårdare tag mot bidragsfusk en roll. Det ger ett tydligt politiskt budskap, och konflikten blir ofta tydlig: vill vi att skattepengar ska gå till fusk – eller till försvaret, äldreomsorgen och andra samhällsbärande funktioner?
Trenden är oroande, men det finns faktiskt hopp. Sänkta skatter, kampanjer mot bidragsfusk och ett återupplivande av arbetslinjen gör skillnad. Det går politiskt att påverka opinionen.
Men politik som utjämnar inkomster, förkortar arbetstid och liknande reformer kommer att få motsatt effekt. Får vi tillbaka Magdalena Andersson som statsminister blir det en del av politiken: arbete ses som ett nödvändigt ont, det är inte viktigt att anstränga sig, och gör du det så tar det offentliga ändå dina pengar.
Rapporten från Svenskt Näringsliv visar tydligt att det spelar roll vem som styr landet.
