Ett par veckor efter pogromen den 7 oktober 2023 bombades ett sjukhus i Gaza. De första uppgifterna gjorde gällande att över 500 personer hade dött. Uppgifterna kom, trots att de härrörde från Hamas, att tas på fullaste allvar av svensk media. Aftonbladet citerade:

”Massakern på Al-Ahli-sjukhuset är utan motstycke i vår historia. Även om vi har sett tragedier under de senaste krigen och dagarna, utgör det som inträffade i kväll ett folkmord enligt alla definitioner. Jag är mållös,” säger Mahmoud Basal, talesperson för Palestinas civila försvar.

Kanske borde någon ha reflekterat över att 1 200 människor dödades av Hamas bara veckor tidigare – eller dragit sig till minnes till exempel Rwanda eller Srebrenica. Det är inte svårt att hitta motstycke.

Snart visade det sig att det var en raket från Islamiska Jihad som hade träffat sjukhuset. Intresset, liksom antalet döda, föll snabbt när det inte längre gick att hålla Israel ansvarigt. Någon större diskussion blev det heller inte om att en läkare hade intervjuats i flera medier och uppenbart ljugit. I intervjun beskrev han hur taket rasade in under en operation – men senare visade det sig att taket fortfarande var intakt.

Rapporteringen kring attacken mot en hjälpstation i södra Gaza under söndagen påminner starkt om den kring Al-Ahli-sjukhuset. Det handlar om ett snabbt och häftigt utpekande av Israel. Antalet döda är osäkert, och Israel tar inte på sig ansvaret. I svensk media finns inte heller någon egentlig diskussion om vad som faktiskt hänt. Kontrasten mot till exempel BBC, som har en live-rapportering där man försöker reda ut händelseförloppet, är enorm.

Det svenska journalistkollektivet verkar redan veta det alla ”borde” veta: att Israel är förfärligt. Den bilden ska pumpas ut, inget mer eller mindre.

Samtidigt uppstår ett annat problem – mediernas trovärdighet. Där svenska medier är i bästa fall ytligt problematiserande, är diskussionen betydligt mer levande utomlands. I israelisk media publiceras filmer från attacken som visar att det inte är reguljära israeliska trupper som syns. Både brittiska och amerikanska medier uttrycker stor tveksamhet kring vad som verkligen hänt.

SVT:s text-tv har två sidor om attacken. Den ena nämner inte att skuldfrågan är oklar. Den andra har rubriken: ”Israel förnekar hjälpcenter-attack”. Där konstateras att Israel förnekar attacken och att den första israeliska utredningen inte visar att någon eld öppnats. Det kontrasteras med ett citat från en journalist som påstår att det var skottlossning från alla håll – från örlogsfartyg, stridsvagnar och drönare. En banal journalistisk metod för att hävda att någon ljuger.

Om det är en oberoende journalist eller någon knuten till Hamas nämns inte. Å andra sidan är det inte särskilt svårt att gissa. Fri press är inte något som Hamas värdesätter, eller för den delen tillåter.

Uppgifterna går också isär på andra punkter. Hamas hävdar att 31 människor dödades, medan Röda korset menar att siffran är kraftigt uppblåst och istället talar om 21 döda. Siffran lär justeras ytterligare eftersom många är skadade.

När SVT rapporterar att FN kräver en utredning väljer de, föga förvånande, att återge den högre dödssiffran från Hamas – snarare än den lägre från Röda korset. Kanske en antydan om vilken organisation SVT uppfattar som mest trovärdig.

Med stor sannolikhet kommer detta att bli ännu ett magplask för dem som tvärsäkert pekat ut Israel som en aktör som först delar ut mat och sedan skjuter ner dem som tar emot hjälpen. Inte minst eftersom hjälporganisationen som var på plats säger att det inte var Israel, talar det för motsatsen.

Kanske har jag fel om skuldfrågan. Men det är inte min poäng. Min poäng är att svensk media är för platt, för fördömande och saknar journalistiskt djup. Det finns ett – för att uttrycka det artigt – begränsat journalistiskt intresse för nyanserade perspektiv när det gäller Israel.

En diskussion om vem som låg bakom attacken vore intressant. Var det Israel? Kanske ville Hamas markera mot dem som tog emot mat? Kanske var det en rivaliserande palestinsk fraktion? Det finns flera möjliga scenarier. Men en sådan diskussion, med öppna frågeställningar och kritisk granskning, är precis vad som saknas i svensk media. I stället för en diskussion får svenska läsare ofta tvärsäkerhet följt av en diskret reträtt.

I stället för granskning handlar rapporteringen ofta om att eka samma bild. Kanske är det svårt att arbeta som journalist i Sverige och samtidigt ha en balanserad eller objektiv syn på Israel. Kanske råder en kåranda eller en åsiktskorridor som är förfärligt smal.

I vilket fall havererar svensk media alltför ofta i sin rapportering om Israel.

Läs även: Skyttars rädsla för polisen är begriplig