Masha Amini var 22 år gammal när hon dog. Officiellt var det en naturlig död. Men inte minst omständigheterna, att hon hade gripits av Irans sedlighetspolis gör det långt troligare att hon misshandlades till döds. En ensam flicka, knappt ur tonåren, som inlåst misshandlas av flera vuxna män. Det är svårt att föreställa sig något fegare.

Amini hade inte burit slöja. Det var hennes brott och därför dog hon. Kvinnor i Iran ska ha slöja annars kan de arresteras och straffas av moralpolisen. Inte sällan inkluderar det kraftig misshandel. Av ensamma, inlåsta kvinnor.

Det blev annorlunda när Amini dog. Hennes död blev en enande symbol för ett folk som förtrycks av en religiös ledning. Större delen av människors liv, inklusive klädsel, styrs av en sammansmält elit av politik och religion. Varje form av kritik slås ner hårt, fruktansvärt hårt.

En före detta presidents dotter, Faezeh Rafsajabi, är i en iransk kontext en kvinnorättskämpe. Före detta parlamentsledamot har hon velat se en mjukare hållning mot kvinnor. Bland annat att kvinnor själva ska få välja om de vill bära slöja. En i sammanhanget väldigt radikal tanke. För det har hon mordhotats, hotats med våld, förolämpats och på olika sätt förnedrats. För ett tag sedan greps och arresterades hon igen. Domen föll nyss och hon döms till fem års fängelse anklagad för att ha hotat den nationella säkerheten efter att ha uppmanat folk att demonstrera mot en regim som förtrycker och dödar människor.

Ytterligare tre personer har dömts till döden för att ha deltagit i protesterna mot staten. Självklarheter för de flesta kostar människor livet i Iran. Det finns ett mod värt att beundra där. Fyra är redan avrättade för sin delaktighet. Totalt är 17 dödsstraff utdömda.

I Sverige finns ofta uppfattningen att misshandel och fängelse för att man råkar gilla att bestämma över sitt eget liv är en del av kulturen. Svenskar dricker lite för mycket och gör bort sig på midsommar. Iranska kvinnor får för sig saker som frihet och får i stället stryk. Då och då dör de. Men så är det där och folk är säkert vana. Eller så vill någon lyssna på hårdrock eller något annat som moralpolisen ogillar. Inte minst i den politiska vänstern är en sådan hållning vanlig. Kritik mot det iranska styret sammanblandas med rasism.

Succéserien The Handmaid’s Tale är inspirerad av den religiösa statskuppen i Iran. Handlingen är förflyttad men teman, förtrycket och kontrollen är inspirerad av Iran. Serien uppfattas som mycket obehaglig i Väst. Men det finns en verklighet som inspirationen kommer av.

Den svenska uppfattningen, i huvudsak hos vänstern, är inte bara att det ligger i kulturen utan att det också finns ett slags glidande skala i förtryck. Det finns den hårda gruppen som styr nu och sen de mer moderata förtryckarna. De kan man stödja och förhandla med. Det är samma vansinne som att tro att det finns moderata kommunister eller nazister som man kan ha en vänskapligare relation till. Ondska kan vara värre eller mildare, men är fortfarande ondska.

Det svenska fredsinstitutet Sipri, grundat av Alva Myrdal och Tage Erlander, hade för ett par år sedan bjudit in den dåvarande iranske utrikesministern Javad Zarif. Han föreläser och har en diskussion med bland andra Jan Eliasson. Det är inte kritik, inte konflikt utan nästan kärvänligt. Eliasson i sitt esse. Samtidigt är det ett stenhårt förtryck av folk i Iran, vilket var en del av vågen av afghanska migranter som kom då. Iran, dit de hade flytt, funkade inte längre som fristad så de behövde fly en gång till. Eliasson log, skrattade och klappade Zarif på armen. Samtidigt piskades människor i Iran.

Iran har över 100 brott som man kan piskas för. Amnesty har rapporterat om människor som amputerats som straff. Det kan vara saker som att äta synligt under ramadan, att ha sex utan att vara gift eller dricka alkohol. Det var alltså en representant för den regeringen som bjöds in och som Eliasson satt och klappade på armen.

När dåvarande handelsminister Ann Linde besökte Iran så bar hon givetvis slöja för att respektera folkets kultur. Då var inte kampen mot slöjan så allvarlig att folk dödades i demonstrationer eller avrättades, men kampen var inte alls okänd för alla med minsta intresse för utrikespolitik. Och rapporter om piskningarna fanns där. Men Linde log i sin slöja.

Vi har en ny regering nu. En ny utrikesminister. Billström är tuff och vågar ta konflikt. Han var en av få som bråkade med Reinfeldt. Men samtidigt är han också delvis en fånge i ett departement som skapats av personer som Linde och Eliasson.

När de senaste dödsdomarna föll brast det för den danska regeringen. De kallade till sig den iranska ambassadören för att uttrycka sin vrede. Inget mesande utan vrede. Utrikesministern sa att han vill sända starkast möjliga budskap om att övergreppen på den iranska befolkningen väcker den danska vreden.

Det är en begriplig vrede. Uppskattningar tyder på mer än 500 demonstranter som har dödats i hopp om frihet.

Billström borde göra som danskarna. Skäll ut ambassadören efter noter och låt världen höra om vreden mot en stat som misshandlar tonåringar till döds för att de vill välja sina kläder själva. Eller ha sex innan de gifter sig. Iran kommer inte att backa för att Sverige tar ton men ju fler som kritiserar och visar just vrede desto svårare blir det för Iran. Inte minst eftersom det är ett av få länder som exporterar vapen till Ryssland. Många av de drönare som spränger civila och elsystemet i Ukraina tillverkas i Iran.

Men också vore det tacksamt att se en brytning med den feministiska politik som så gärna hade goda kontakter med Iran. Även när de piskade tjejer.