I förra veckan kom glädjande nyheter. Om än mer av att toppa lite än att klippa sig på riktigt så börjar regeringen ändra på ett sorgebarn: biståndet. Biståndet har länge haft två väldigt dåliga sidor. Det är dyrt och det är ineffektivt. För stora pengar hjälper man lite.

Utanför den lilla byn Surda, i närheten av Ramallah i Samarien – det som i dag brukar kallas Västbanken – skulle det byggas en cancerklinik. Palestinier skulle räddas från ovissheten i att åka in i Israel och få vård där. I stället skulle de få vård på plats.

Insamlingen börjar. Först lokalt och sen växer det. Olika organisationer ger totalt 150 miljoner. Om några svenska pengar hamnade där är oklart, det svenska biståndet är oklart och det är svårt att få inblick. Uppenbart även för dem som jobbar med det, eftersom de hade finansierat afrikansk omvändelseterapi av homosexuella av misstag. Men låt oss stanna i det palestinska sjukhuset.

Läs även: Sida gav stöd åt omvändelseterapi

Eller egentligen på tomterna. För något sjukhus byggdes aldrig utan det blev ett antal villor i stället. Vem som bor där ville palestinska myndigheten inte svara på. Men det tycks varken vara läkare eller patienter.

För svensk del stannade skandalen vid en skriftlig fråga från sverigedemokraten Björn Söder. Han undrade med tanke på att det även om det inte fanns en direkt så en indirekt finansiering av myndigheten så borde den ses över.

Det krävdes en ny regering för att så smått se över en biståndspolitik som rymmer många exempel som på olika sätt är absurda. En politik som alltid marknadsför sig som fokuserad på akut hjälp, men som gör massor med andra saker samtidigt som mindre ofta tas upp. Som till exempel att vara största eller en av de största finansiärerna av organisationer som RFSU och Civil Right Defenders. Kanske inte det första man tänker på med biståndsbudgeten.

Läs även: Heltidsaktivism dold som NGO

Det går att rada exempel på bistånd som direkt eller indirekt går till absurda projekt eller till saker som folk inte alls tänker sig som bistånd. Eller när man tittar på siffrorna. Regeringen kapar budget för kommunikation och information på Sida från 155 miljoner till 20 miljoner. Varför behöver Sida ens 20 miljoner, än mindre över 150 miljoner för kommunikation?

Och vad gör folk? Twittrar om hur Sida räddar världen? Driver projekt för en grupp människor som också gillar projekt och Sida? Almedalen? Bland de grupper som ”drabbas” finns Civil Right Defenders, ForumCiv, Olof Palmes Internationella Center, missionsrådet, Diakonia och Afrikagrupperna.

ForumCiv, förr Forum Syd, fick totalt 28 miljoner i fjol. Det är mer än hela årets budget för kommunikation. Organisationen är besviken. För att hantera ett 40-tal projekt har de ett 30-tal tjänster.

– Det är jättebra att vi bygger upp Ukraina och satsar på humanitärt bistånd. Men det andra behövs också, man skulle ha ökat budgeten i stället, säger generalsekreteraren Anna Stenvinkel i en intervju.

Det måste vara chockerande att det tas pengar från svenska kommunikatörer och projekt och ges till krigsoffer i Ukraina. Tänk att en lågkonjuktur skulle kunna drabba det biståndsindustriella komplexet så. Uppenbart fanns inte tankar på Putin-prioriteringar av bistånd.

Men det finns fler som är chockade. Carin Jämtin var tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna, nu är hon GD för Sida. Hon säger att regeringen har begärt redovisning av verksamheten som bedrivs.

– Vad det sedan leder till får vi se, säger hon.

Regeringen har frusit ramen för bistånd. Den är på 56 miljarder. Polisen får 37 miljarder och försvaret 87 miljarder.

Tanken är att gradvis flytta de pengarna mer till akut hjälp till till exempel svält eller stöd vid katastrofer. Eller i fall som Ukraina där ett land slås sönder av bomber och krig.

En lösning vore att stänga flera av de svenska biståndsorganisationerna. Skicka pengarna i en blandning av humanitärt och militärt stöd till Ukraina där det verkligen behövs. Akut. När kriget är över och återuppbyggnaden av Ukraina är i gång kan man utreda vad som behöver återskapas av organisationer i Sverige. Till dess kan en liten organisation på plats lösa det som måste lösas direkt med ukrainska myndigheter. I uppdraget bör det skrivas in att regeringen prioriterar hjälp framför twittrare som ska påverka svensk opinion. Bra bistånd behöver sällan särskilt mycket kommunikation. Det som kräver kommunikation är snarare det som inte uppskattas av folket.

Att börja reformera biståndet är bra. Liksom att kräva redovisning för hur pengarna används och vilken verksamhet som stöds. Men låt det inte stanna vid att börja, för det finns både pengar att spara och mycket att förbättra.

Samtidigt kommer det att bli tufft. Få verkar kunna slåss som en biståndsarbetare som riskerar att bli arbetslös för att pengarna i stället ska kunna ges till behövande.