En lång rad organisationer som är halv- till helpolitiska är finansierade av staten, men räknas inte som politiska. Orsaken är att de inte är för något parti utan mot den politik som några partier för. Därmed kan aktivister få arbeta heltid politiskt, statligt finansierat, och driva sina frågor utan att det ses som varken politisk verksamhet eller som en statlig eller statligt finansierad organisation. De får samtidigt svårt att bita den hand som föder dem och ett politiskt intresse att motverka partier som hotar deras finansiering.
Det finns en lång rad organisationer – Civil Right Defenders, Naturskyddsföreningen, RFSU, RFSL och många andra som på många sätt befinner sig i ett märkligt gränsland. Ett slags politikens Twilight Zone.
Å ena sidan finns något slags samhällsfunktion som de granskar och å andra sidan är det organisationer för politisk påverkan och policyproduktion. De är samtidigt granskare och finansierade av det offentliga. Liksom de har uppenbara favoriter politiskt och en preferens för en politisk uppfattning. Men de räknas inte som politiska organisationer och får inte ekonomiskt stöd för att driva politik, utan andra frågor.
När organisationerna får kritik för att vara politiska bemöts det vanligtvis med en replik som hävdar yttrandefrihet eller demokrati. Att kritisera organisationerna innebär ett hot mot endera yttrandefriheten eller demokratin. Bara genom att bejaka är man demokratisk.
Samtidigt kan de här organisationerna bedriva politik bakom den skölden. Genom att inte vara för ett specifikt parti utan mot en typ av politik menar de att de inte är politiska utan för något annat. Vanligtvis mänskliga rättigheter eller demokrati.
En tydlig sådan konflikt fanns kring Tidöavtalet. Den politiska diskussionen försvann tyvärr kring Björn Söders konflikt med Civil Right Defenders. Det hade varit långt mer intressant om diskussionen hade kretsat kring problemets kärna.
En rad av de här organisationerna gick ut mot Tidöavtalet. De var ju inte för oppositionen, Gud förbjude, utan mot regeringen. Avtalet påstods hota demokratin, var rättsosäkert och hade en lång rad brister. Bitvis var det svårt att se skillnaden i kritiken som till exempelvis Vänsterpartiet riktade mot avtalet och RFSU, som har en före detta vänsterpartistisk riksdagsledamot som ordförande – Hans Linde.
I en kommentar på sociala medier efter Tidöavtalet beskriver RFSU hur rasismen i utspel efter utspel normaliserats. Kommentaren avslutas med att de sörjer att Sverige blir ett mindre öppet land under dagen men att de i morgon fortsätter att kämpa.
Givetvis har alla sådana organisationer en självklar rätt att ha uppfattningar i allt mellan himmel och jord. Problemet är inte att de har uppfattningar utan att de inte är fristående organisationer utan mottar ganska omfattande belopp från staten. De kallar sig oftast NGO, non goverment organisations, men är egentligen ett slags GFO, government funded organisations.
För att slippa diskussionen om yttrandefrihet, demokrati och de återkommande konflikterna med politiker är det enklaste sättet att lösa dilemmat att ta bort deras offentliga finansiering. Precis som andra organisationer kan de finansiera sin verksamhet med egna medel. Det finns inget som säger att vi ska ta skattemedel som kunde gå till vård, vägar eller vad som helst annat till att försörja aktivister.
För att fortsätta exemplet med RFSU skriver de i sin årsredovisning för 2021:
”Den finansiella risken avser att förbundets finansiering kommer från ett fåtal större givare, där Sida är den enskilt största. Av RFSU:s intäkter stod Sida för drygt 73 mkr (130 mkr), vil- ket motsvarar 21 % (33 %) av koncernens totala intäkter. Vid en politiskt förändring i Sverige som påverkar biståndet skulle det påverka vår verksamhet märkbart.”
Det blir ganska uppenbart att de blir fientliga till en regering som vill minska biståndet och göra andra förändringar. Då blir de politiska, organisationens finansiering består till en femtedel av pengar från Sida. Organisationen slog nytt medlemsrekord med precis över 4 900 medlemmar.
Civil Rights Defenders har en liknande historia. 65 procent av inkomsterna på ungefär 125 miljoner kommer från staten. Summan för alla offentliga bidrag är ungefär 81,5 miljoner kronor för ett enda verksamhetsår. Även här är Sida och därmed biståndet viktigt.
Att det är bättre för dem med en regering som stödjer bidrag till sådana organisationer är lätt att inse. Det blir också viktigt för organisationerna att skapa en kritik mot en regering, kanske inte för att den brister i mänskliga rättigheter, utan för att den hotar organisationens fortlevnad.
Normalt hade det nog räknats som något slags jäv. Att en organisation ska granska staten och får betalt för det av staten. Men att några av partierna kan hota finansieringen och därmed organisationen.
Varken demokratin eller mänskliga rättigheter står och faller med de här organisationerna – och det finns fler. Däremot är de en förutsättning för att en grupp politiska aktivister ska kunna bedriva politik på heltid utan att själva behöva finansiera sin verksamhet.
Skulle den här typen av aktivister få minskade offentliga medel så skulle vi inte förlora vare sig yttrandefriheten eller demokratin. Det vi skulle förlora är heltidsaktivister.
