Magdalena Andersson befinner sig i en svår position. När Kristersson blir alltmer inarbetad i rollen som statsminister blir Andersson allt mer en oppositionsledare. För att behålla intresse från media tycks planen vara att göra många utspel så att det alltid finns något att skriva om.

Roande nog kan strategin sammanfattas med ”Hellre än bra”. Andersson syns hellre i media än väntar och syns i bra sammanhang, vilket är tacksamt. The show must go on och ger gott om tillfällen att roa.

Inför Folk och Försvar hände det igen. Andersson skulle sno showen. Allt ljus på henne. Här ska inte någon regering komma och tro att det är de som är stjärnorna när Andersson är i rummet.

Andersson och Peter Hultqvist gör ett utspel dagen innan konferensen börjar. De tycker att staten ska ge garantier för att försvarsindustrin ska kunna öka sin produktionskapacitet av artilleriammunition.

– Tiden är nu kommen för att upprätta direktproduktion av ammunition till Ukraina. Behoven är stora och brådskande, säger S-ledaren.

Det är ord och inga visor från Andersson. Tiden är nu. Inte förra månaden och inte nästa månad. Utan just nu när konferensen börjar. Vilken slump.

Hultqvist är inte många steg efter med sitt svamlande. Men han måste akta sig så att han inte hotar chefens position.

– Riksdagens partier måste ta konkret ställning. Är man beredd att stå bakom statliga garantier för att få upp produktionen och inte bara en massa prat i den här frågan, säger Hultqvist.

Man kan riktigt höra stampet när Hultqvist sätter ner foten. Eller kanske när han trampar i klaveret. Men tydligt är att Hultqvist fått nog. Inget mer prat och framförallt inga fler abstrakta ställningstaganden i ammunitionsfrågor. Riksdagens partier måste omedelbart upphöra med sina abstraktioner.

Det är lätt att se publiken framför sig. Morgan Johansson som vickar lite på stolen och nickar instämmande. Ann Linde, som svävade om det ens var lagligt att skicka vapen till Ukraina, har också fått nog. Fredrik Olovsson oroas i tysthet över att regeringens senfärdighet i vindkraftsfrågor kan påverka ammunitionsleverenser.

Kanske skulle man börja gräva där man står. Socialdemokraterna är ju inte direkt kända för vare sig tydliga eller långvariga ställningstaganden. Få katter har fler liv än de många positioner Andersson och Hultqvist haft om Nato. Men kanske var deras ställningstaganden mot och sedan för Nato inte att de fladdrade med i en opinionsvind, utan att de skiftade från en abstrakt till konkret position.

Försvarsminister Pål Jonsson tycks mer förvånad än skärrad av de tidigare ministrarnas skoningslösa angrepp och hårda krav på att tiden för abstraktioner är över. När TT frågar honom svarar han:

– Vi har ju från statens sida tillsammans med producenter av artilleriammunition ansökt om EU-medel för att kunna öka produktionen av artillerigranater i Sverige, säger han.

En ansökan man kan tycka att Andersson och Hultqvist borde ha känt till. Men som så ofta kommer inga följdfrågor om hur det kommer sig att de inte känner till den.

Magdalena Andersson kräver garantier till krigets slut så att tillverkare vågar satsa. Där finns flera problem. För det första vet ingen hur längre kriget håller på. För det andra är det stora problemet inte under kriget, då är det lätt att sälja, utan det kommer efter kriget. Då kommer efterfrågan att minska hastigt och tillverkare få problem.

Men det är nog ett abstrakt problem. Långt borta från den konkreta verklighet som är nu om man ska tro Andersson och Hultqvist.

Kontrasten mot den socialdemokratiska konkreta verkligheten just nu och statsministerns avsikt att skicka trupp till Lettland är slående. Kanske är den socialdemokratiska planen att hota Ryssland med att om de ockuperar Sverige kommer de att utsättas för Hultqvists pladder.

Men det måste utredas om ett sådant hot strider mot folkrätten.