Frisläppandet av Johan Floderus borde vara något som hyllas stort i Sverige. En helt oskyldig person har undkommit en avrättning i Iran och får i stället komma hem till sin familj. 800 dagar av rädsla och osäkerhet är över.

Saeed Azizi har en liknande historia. Han har bott i Sverige i trettiofem år och när hans mor dog åkte han till Iran för att sälja sitt arv. Azizi greps och hade suttit fängslad i ett halvår när han släpptes.

Både Azizi och Floderus var spelbrickor i ett spel för att få Hamid Noury frisläppt från Sverige. Noury hade dömts till livstid för att ha varit djupt involverad i avrättningarna av mellan fyra och fem tusen politiska fångar i Iran.

I stället går debatten i motsatt riktning. Fler borde ha fått komma hem, en världsordning utmanas när man släpper uppenbart skyldiga mot oskyldiga och media fylls av kritiker snarare än de som ser en framgång. En märklig hållning, även i Sverige.

Utrikespolitiskt är det en framgång att Floderus kom hem och att det gick att få en lösning på ett diplomatiskt haveri som har pågått sedan han fängslades för nästan tre år sedan.

Den svenska relationen till Iran har varit katastrofali under lång tid. 2017 besökte en delegation från Sverige Iran där bland annat handelsminister Ann Linde och statsminister Stefan Löfven ingick. Syftet med resan var att bistå som säljare åt svenska företag.

Resan fick kritik för att den gick till en av världens brutalaste diktaturer. Bara i fjol beräknas 853 personer ha avrättats, mer än två om dagen. Folket styrs med järnhand. Misshandel, ibland till döds, är vanligt och kan även ske för förseelser som att kvinnor inte bär tillräckligt heltäckande huvudduk.

Ann Linde bar huckle under sitt besök 2017. Förmodligen var det inte för att hon var rädd för att misshandlas utan för att, som hon själv sa, ville respektera (diktaturens) lagstiftning. Möjligen var det i hennes huvud en märklig form av solidaritet att dela de iranska kvinnornas tvång, men hon visade för hela det iranska folket att Sverige böjer sig för diktaturen. Den utlovade feministiska utrikespolitiken hade ett par dagars semester.

2021 bjöd det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI in den iranske utrikesministern Javad Zarif. Ordföranden för institutet, socialdemokraten Jan Eliasson, tog bokstavligen emot Zarif med öppna armar. En stolt Eliasson berättade att de hade känt varandra i decennier.

Den öppna dörren stannade inte vid SIPRI. Utrikesminister Zarif mötte sin dåvarande svenska kollega Margot Wallström. Wallström påstod sig ha tagit upp frågor om mänskliga rättigheter. Iran tycks inte ha imponerats av hennes kritik. Med tanke på de konflikter som Iran haft med till exempel Iran och USA räckte det nog inte att Wallström sa ifrån på skarpen.

Samma år, 2021, informerades ordföranden för Judiska Centralrådet Aron Verständig att han var en av måltavlorna för ett iranskt agentpar. De två agenterna, med koppling till Irans militära underrättelsetjänst, hade utgivit sig för att vara afghanska flyktingar och lyckades trots varningar till migrationsverket få stanna i Sverige. De blev först senare utvisade. Verständig var en av dem som skulle mördas. Någon större omläggning i relationerna med Iran efter att de skickat ett mordkommando till Sverige kunde inte synas.

Trots mordkommandon, summariska avrättningar och misshandel hade den svenska staten inte uppdaterat sina reserekommendationer för Iran utan bedömningen var att det var ett säkert land att åka till när Johan Floderus reste dit i april 2022. Vilken sorts stat Iran är och vad de är kapabla till borde ha förutsetts och en varning ha utfärdats. Först efter att Floderus hade gripits utfärdades en avrådan från alla icke-nödvändiga resor till Iran. En månad senare avråds från alla resor.

Det tog alltså två år från att regeringen Löfven fick en förfrågan om åtal mot Nouri och beslöt bevilja förfarandet till UD rekommenderade att inte resa till Iran. En rekommendation som kom som en reaktion på gripandet. Det är en väldigt dålig hantering.

Den svenska relationen till Iran har varit katastrofal en lång tid. Där Sverige borde ha varit tydliga med att Iran är en blodig diktatur valde i stället Löfven och Andersson rollen som säljare. Att de bägge kapitulerade som säljare blir närmast övertydligt med Ann Lindes slöja. För att kunna nasa måste hon vara följsam och kuvad, som förväntas av iranska kvinnor. På ytan fanns en feministisk politik men i realiteten var hon handelsresande i underkastelse. Kanske hade hon suttit vackert om det sålde några lastbilar eller telefonväxlar extra.

Med tanke på hur Socialdemokraterna hanterande Iran förstår man att deras applåderande och gratulationer till regeringen är begränsade. Möjligen är det mer bitterhet över att regeringen lyckades där Andersson misslyckades än glädje över att Floderus är fri.

Fångutbytet är mest glädjande för de bägge som kom hem och deras anhöriga. Samtidigt är det bra att vi har en annan linje mot Iran. Ingen ska behöva dö för att hålla en symbolisk linje mot Iran. Förhoppningvis slipper vi se fler kramar med iranska ministrar.

Läs även: Elefanten i Gaza