Hur Morgan Johansson och Annika Strandhäll puttas bort är symboliskt för den förändring som Socialdemokraterna måste påbörja. Ansvariga för en lång rad allvarliga samhällsproblem och utan metoder för att lösa dem måste Socialdemokraterna nu nyktra till och hitta lösningar. Samtidigt som den omställningen kommer deras viktigaste argument, oro för maktskifte, att bli allt mindre hotfullt. En annan regering kommer att bli vardag medan socialdemokratins sökande efter svar fortsätter.
Den socialdemokratiska valkampanjen i år var sällsamt ful. Huvudbudskapet var inte vad de ville åstadkomma politiskt utan i stället att smutskasta framför allt Sverigedemokraterna. Kampanjen gick kanske inte lysande och de två värsta – Morgan Johansson och Annika Strandhäll fick ta ett stort ansvar för hur de betedde sig.
Strandhäll fick inte något tungt uppdrag. Från att ha varit minister blev hon inte ens gruppledare i miljö- och jordbruksutskottet. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Lena Hallengren, menade att Strandhäll var otroligt duktig och därför är ordförande för kvinnoförbundet. Men ansvar för något viktigt sakpolitiskt område fick Strandhäll inte.
Morgan Johansson gick ett något mjukare öde till mötes. Han blev sparkad från allt vad justitiefrågor heter och ersattes av Ardalan Shekarabi. Gängen knäckte Johansson, snarare än tvärtom. Däremot får han fortsatt en plattform som gruppledare i utrikesutskottet. Där ska han matcha sverigedemokraten Aron Emilsson.
Redan under valspurten blev Johansson och Strandhäll mer osynliga. Det blev uppenbart att de var en belastning. Deras fackområden är rejält misskötta och de tycks mer intresserade av att käbbla på Twitter än av att sköta sina uppdrag. Oavsett om det var en given eller självpåtagen roll att vara gödselspridare i sociala medier så slog det tillbaka både på dem och på partiet.
Strandhälls politiska avtryck är så tunt att det är självklart att hon får en mer bleknande roll. Morgan Johanssons tid som justitieminister är förmodligen den sämsta i svensk historia. Brottsligheten, framför allt den grova, biter sig fast och gängskjutningarna ökar. Det är intressant att han får sparken från justitiefrågorna, ett tecken på att det medges att han misslyckats och att något annat måste till.
Men det är inte bara tyst från Morgan Johansson och Annika Strandhäll. Väldigt mycket av den fara som utmålades inför valet tycks ha lagt sig. Utöver utrikesminister Ann Lindes försök att få andra länder att bli oroliga över Sverigedemokraternas inflytande över den nya regeringen är det ganska stillla.
Socialdemokraterna befinner sig i en märklig position. Efter år av regeringsmakt med idélöshet och oförmåga att tackla problem är de i opposition. Deras huvudargument – att de är garanten för demokratin – kommer dag för dag att försvagas. Att hävda att demokratin kommer att avskaffas kommer inte att fungera i valrörelsen.
Ska Socialdemokraterna komma tillbaka till makten krävs att de faktiskt på ett bättre sätt löser problem än regeringen. Det är svårt att förstå hur det ska gå till. Även om en del av ministrarna åker ut så är de flesta toppnamnen gamla toppnamn. Namn som inte gjort sig kända för nytänkande.
Framför allt har Socialdemokraterna verkligheten emot sig. Sjunker brottsligheten kommer det inte att vara enkelt att hävda att deras politik är bättre. Alla kommer att komma ihåg hur brottsligheten växte och bet sig fast. Hur de om och om igen intygade att bara några fritidsgårdar eller projekt till, så är det löst. Då är gängen knäckta.
Samma sak med ekonomin. Skiftet i konjunktur har redan börjat. I somras uppmättes de mest dystra siffrorna i Konjunkturbarometern sedan den infördes. Kraschen kommer tätt inpå valet så det kommer inte att gå att hävda att orsaken är maktskiftet.
Partiledaren Magdalena Andersson är också stukad. Ekonomin smälter, elpriserna skenar, liksom brottslighet och mycket annat. Hon är den som hävdade att av runt 100 000 aktiva socialdemokrater så är Morgan Johansson, Anders Ygeman, Annika Strandhäll och resten av gänget de bäst lämpade. Det är en anmärkningsvärd omdömeslöshet.
Så där står Andersson. Nedstänkt efter en ful valrörelse. Med dåliga rådgivare och ett dåligt omdöme i rekryteringar. Partiet är tomt på idéer och lösningar på samhällsproblemen. Samtidigt måste partiet nyktra till och gå från att bara vara emot ett maktskifte till att kunna visa att de är bättre lämpade att styra.
Ett sätt att tolka tystnaden från den avgående regeringen efter valet är att det trots allt finns en viss tacksamhet för att man förlorade. Nu kan de nyktra till, göra upp med märkliga idéer, byta ut folk. Och framför allt så slipper de hantera problem som är dem övermäktiga.
Klarar inte Andersson att få grepp om partiet och snabbt lägga om mot traditionell grå, tråkig socialdemokrati med fokus på förvaltning, så kommer det ingen tillnyktring. Då kan i stället högerblocket ropa Skål! och driva långsiktig politik för tiden efter 2026.
