Justeringen av budgeten, vårbudgeten, är inte oväntat kritiserad av de flesta. Men den är inte så illa. Det finns en insikt om en förestående kris men regeringen och SD är lite för veka i att möta den.
Vårbudgeten är en justering av den riktiga budgeten. Det brukar vara mindre justeringar utifrån vad som skett under det senaste halvåret. Och så blev även denna budget. Dramatiken från pandemiåren är borta och hoppet om att se roligare justeringar eftersom det var så kort mellan Tidöavtalet och den riktiga budgeten dödades av den försämrade ekonomin.
Räntan stiger, inflationen biter sig fast och det handlar mest om att bromsa sig snällt in i en lågkonjunktur. Samtidigt finns ett tungt ok från åtta år med Löfven och Andersson samt från de sista Reinfeldtåren. Reformerna skulle skett då, inte nu när det är sent.
En glädjande nyhet är det som kallas myndighetsjakten. Regeringen ska, tillsammans med SD, se över vilka myndigheter som kan tas bort. Sverige har runt 340 stycken och även om man flyttar delar av arbetsuppgifterna i dem kan många läggas ner. Även om det hade varit symboliskt hade det gjort gott, och varit en tydlig signal om att det är ett skifte på gång. Inte minst myndigheter som i huvudsak producerar ideologi borde ha åkt: Klimatpolitiska rådet, Institutet för mänskliga rättigheter och Jämställdhetsmyndigheten är exempel på myndigheter som få ens hade märkt om de försvann.
Ett exempel på något som borde ha funnits i budgeten är ett slopat amorteringskrav. Det hade kunnat ge många hushåll lindring när räntorna stiger. I stället landade det i en utredning från tidigare i april. En kanske märklig hantering av en brådskande fråga som dessutom var ett vallöfte.
En annan fråga som borde funnits i en budget som förutspår att arbetslösheten stiger med ungefär en procentenhet, från en redan hög nivå, är sänkt skatt på arbete. Med ett enormt utanförskap och beroende på hur man mäter 500 000 till 700 000 utrikesfödda som inte kan försörja sig själva, krävs satsningar på att få folk i jobb. Konflikten mellan SD och regeringen är milt sagt märklig. Varje person som går från att leva på bidrag till att arbeta och betala skatt ger hundratusentals kronor i skillnad i statsbudgeten. Pengar som sen kan användas för att sänka andra skatter, el, drivmedel och mycket annat.
Det finns också en annan del av regeringens politik som samtidigt bör få ris och ros. Det är den bitvis märkliga hållningen att hushållen till hög grad själva får lösa krisen. Svantesson har menat att hushållen ska förhandla räntor med banken och pressa marginaler, att de ska själva begära stopp för amorteringar och flera liknande satsningar. I stor grad är det rimligt. Hushållen är vuxna och överbelånade hushåll har sig själva att skylla. Samtidigt finns saker som går att göra som ger mycket små effekter på inflationen och som kan lindra hushållens situation.
Riktade skattesänkningar på områden som skapar problem – i första hand på arbete – men områden som elskatter, bränsle och matmoms, går att röra. Det har också fördelen att det är jobbigt att höja senare när ekonomin börjar komma i jämvikt igen. Inflationen är inte så känslig för skattesänkningar som inflation brukar vara. Källan till inflationen är inte primärt att folk har för mycket pengar utan korkade politiska beslut. Nedlagd kärnkraft har drivit på elpriser, fallande kronkurs har ökat priser på allt som importeras. Flaskhalsar efter pandemin har drivit upp priser på insatsvaror. Få av sådana faktorer är känsliga för skattesänkningar.
Samtidigt har arbetsmarknaden en väldigt märklig sits. Över en miljon i utanförskap och samtidigt nästan åtta procents arbetslöshet som fortsätter att stiga. Varslen har inte kommit i gång ännu. Där hade glappet mellan att arbeta och leva på bidrag kunnat ökats. Bidrag hade kunnat sänkas och samtidigt sänka skatten på arbete.
A-kassan är ett slags paradox. Den är enklare att sänka ju färre som är arbetslösa och blir sen svårare och svårare tills man når nivån av en allmän kris. Då är det möjligt igen att göra en mer omfattande ändring. Risken är att arbetslösheten är för hög i höst för att kunna sänka den. En annan tappad fråga är ett förstatligande av A-kassan så att fackföreningarna inte är inblandade i den. Det borde också ha påbörjats.
Summa sumarum är det inte en alltför förvånande eller dålig budget. Det borde ha gjorts mer för att hantera sysselsättning och amorteringar. Man borde ha övervägt skattesänkningar på primärt arbete men också el, mat och drivmedel både för att avlasta hushåll och möta inflationen.
Oppositionen kallade budgeten för passiv. Det är delvis rätt men de har helt fel i hur. Den största glädjen när man läser oppositionens kritik är att det kommer att stanna på pappret. Som Centerpartiet som vill möta fallande BNP med bland annat satsningar på solkraft och värmepumpar.
Och Mikael Dambergs kritik om att regeringen sitter på läktaren är väldigt lättande att läsa. Att se firma Damberg, Andersson, Strandhäll med flera storma ner från läktaren är lite som att gå till läkaren för en förkylning och få en bokad tid för en amputation. De fick Sverige att bli enda landet i EU med negativ tillväxt. Deras aktiva pillande slipper vi gärna.
Det stora svaret på hur vettiga Tidöpartierna är får vi inte nu utan i höst.
