Regeringens budget kom. En kanske typisk treveckorsbudget om man vill vara förlåtande. Men samtidigt har det funnits lång tid, både efter valet och långt innan dess att förbereda den. När alliansen tillträdde fanns väldigt mycket förberett i förväg, men den här budgeten verkar mer handla om att justera lite siffror.

Bitvis är siffrorna faktiskt svåra att förstå. Varför behölls plastpåseskatten? Den kom som ett liberalt krav och omfamnades av MP. Men att kämpa för att ha kvar en skatt som ingen tycker om och som visat sig ha väldigt begränsad nytta är svårt att förstå. Till en låg kostnad hade regeringen enkelt kunnat få lite pluspoäng.

Kritiken är ganska bred. Det enda som budgeten skapar enighet om är att den borde ha varit bättre. Några tycker den är för lite miljö, andra för lite skattesänkningar, några är arga på kulturdelen. Slopade bidrag till elbilar drar på rejält med irritation. Andra är arga på att statliga museer kommer att börja ta inträde.

Men ilskan finns där och den kommer att vara ett problem under hela mandatperioden. Det finns ingen som är jättestarkt för den ekonomiska politiken, men många är emot. Sverigedemokrater och moderater kommer inte båda att vara nöjda samtidigt. De är närmare varandra än med Socialdemokraterna men fortfarande långt ifrån varandra.

Magdalena Andersson slösade bort en lång högkonjuktur på att undvika konflikter. Viktigare reformer kunde ha gjorts men gjordes inte. I grund och botten är ekonomin densamma som när alliansen tog över, medan världen har förändrats. Sveriges situation förbättrades inte av en starkare ekonomi utan av globalt låga räntor.

När lågkonjuktur nu slår till står vi oskyddade. Andersson brukade försöka reducera finansministerns roll till siffror men siffrorna speglar reformer och hur ekonomin fungerar. Vill man långsiktigt ha bra siffror, alltså en god utveckling av ett land, måste mer till än att vräka ut lån till negativ ränta.

På så sätt är en budget till stor del bortkastad. Ju tidigare reformer görs desto mer hinner de hjälpa när lågkonjunkturen kommer och att i stort fortsätta i Anderssons hjulspår ger inte mycket hjälp till ekonomin. Det var den politiken som tog oss hit. Regeringen tar oss inte bort från den politiken nu.

Paradigmskiftet tycks inte omfatta ekonomin. Åtminstone inte nu. Kanske kommer det mer senare men då är ett år tappat, och i inledningen av en lågkonjuktur kan det vara väldigt viktigt.

Samtidigt är det stora skiftet inte ekonomiskt utan rättspolitiskt. Där satsas mer och bredare. Det blir fler poliser, reformer, höjda straff och förändringar på riktigt. Sannolikt är det också där regeringen kommer att utvärderas om fyra år. Regeringen beskriver kriminaliteten som systemhotande och då måste de ta i framför allt där.

Ekonomiskt tycks det finnas en paradox. En konservativ regering som vill genomföra ett paradigmskifte, men långsamt. I realiteten finns dock erfarenheter att hämta och problem liksom mycket av lösningar är kända. Inte minst handlar det om att få fler som i dag lever på bidrag att försörja sig själva. Där är den ekonomiskt springande punkten i dag och där verkar regeringen inte kunna ge något bra svar på hur de löser det. Lågkonjunkturen kommer att tvinga fler att leva på bidrag och få dem som redan är långt från arbetsmarknaden att bli ännu mer avlägsna från den.

Tidöavtalet och valet handlade till liten del om ekonomin. Men det är en central fråga för all politik och för en regering att bli omvald. Därför måste regeringen skärpa sig och få till konkreta förslag till större reformer för ekonomin och arbetsmarknaden så att inte utvecklingen står still.

Det finns inget skäl att begränsa paradigmskiftet till kriminalpolitik och migrationspolitik. Tvärtom skulle det hjälpa enormt både att lösa problemen i de områdena om arbetsmarknaden och ekonomin också fick sina skiften. Regeringen, och Sverigedemokraterna, har visat att de kan när de vill, så kom i gång och bredda samarbetet. Inte i morgon, eller när lågkonjukturer kommer utan nu.