Den svenska strategin för att komma med i Nato fungerar dåligt. Erdogan kan hela tiden göra inrikespolitik av att säga nej. Om Sverige tar ett steg tillbaka och låter de andra länderna sköta Erdogan så kan han inte göra inrikespolitik på samma sätt av att hålla oss borta. Regeringen måste sluta att göra som Magdalena Andersson och möta problemet på ett nytt sätt.
Den svenska Natostrategin är fel och borde göras om. Det var fel av den nya regeringen att gå vidare i Socialdemokraternas fotspår i stället för att tänka om.
Det största problemet för svenskt medlemskap i Nato är Turkiet. Hade Turkiet inte bråkat hade sannolikt Natomedlemskapet varit löst nu och vi hade varit med. Det hade varit en bra grund för en ny säkerhetspolitik. Att det är långdraget är inte en kris, men ovälkommet.
Turkiet har en långvarig konflikt med den härva som är Socialdemokraterna, svensk politik och socialdemokratisk internhantering av politiska frågor. Av inrikes, kanske till och med interna skäl, har Socialdemokraterna använt Turkiet som en symbol för vad som är dåligt. Det är ett stort land, lite så där farligt, men så långt bort att det är tryggt och det går att jävlas utan att riskera så mycket. Tills vi ville gå med i Nato.
Då satt Turkiet plötsligt på ett veto och på samma sätt som för Socialdemokraterna finns det inrikespolitik i vägran att släppa in oss snabbt och enkelt. Inrikespolitiskt framstår Erdogan som stark, står upp för Turkiet och som viktig person tack vare den position som han hamnat i.
Socialdemokraternas strategi för att söka var att kasta in ansökan, hoppas att det går bra och hantera det som inte funkar. Det gick inte så bra. Andersson försökte men en massa krumbukter från att lova att utvisa personer till att i ett tal säga Türkiye i stället för Turkey. Erdogan ville inte att hans land skulle låta som kalkon så han krävde ändring. Andersson hörsammade hans önskan. Om det hjälpte är svårt att säga.
Andra löften har gett mjukare löften tillbaka från Turkiet men det drar fortfarande ut på tiden och inget händer. Erdogan har lite grand av en godispåse i Sveriges ansökan. Så länge han inte har släppt in oss så kan han mjölka lite till. Den möjligheten försvinner när han säger ja, så han har inte direkt någon brådska.
Där ligger felet med den strategi som regeringen har valt och som Magdalena Andersson stakade ut åt dem. Erdogan har lite att vinna på att släppa in oss före det turkiska valet i juni nästa år. Då har något som borde tagit veckor, kanske några månader, tagit ett år.
Felet är att ge sig på Erdogan som vinner på att hålla emot. Låsningen är där och det finns ingen motivation att bryta den. Den får för Erdogans del gärna dra ut till valet så att han kan visa vem som bestämmer.
Lösningen på det här är enkel. Vänd på kuttingen och börja arbeta med de andra länderna i stället. Försök inte få Turkiet att backa utan i stället de andra medlemsstaterna att trycka på Turkiet.
Tanken med Nato är kollektivt försvar. Händer något så sluter de andra upp. Ett första steg där för de andra medlemsstaterna borde väl vara att i stället för att sitta väntades och glo medan tiden går att de trycker på Turkiet och säger åt Erdogan att skärpa sig.
Ska vi kunna lita på att de kommer till vår undsättning är väl första tillfället nu? För att få in oss och bli en del i gemenskapen. Att hantera Turkiet borde väl vara en smal sak att lösa om de i förlängningen lovar att hjälpa oss om till exempel Ryssland kommer.
Strategin borde därför vara att först ta de mest vänligt inställda länderna och med dem trycka på mot Turkiet och sen beta sig vidare tills Turkiets barnsligheter blir jobbiga för dem att försvara. Ska vi ha kollektivt försvar borde ju ett kollektivt inträde vara naturligt.
Så borde regeringen börja jobba för att skynda på ansökan och få den i hamn. Stångas inte med Turkiet eftersom Erdogan vinner på att hålla emot. Det är svårt att göra samma inrikespolitiska vinst för Erdogan om han blir tillsagd av Danmark att skärpa sig.
