Affärskedjan Coop befinner sig i något som allt mer påminner om fritt fall. I flera årtionden har den kooperativa affärskedjan brottats med problem. Där ICA kritiseras för sina utdelningar, visar de ekonomiska föreningar som bygger upp Coop illröda siffror. Enligt Aftonbladet var förlusten 1,125 miljarder kronor – flera miljoner per dygn.

Coop själva menar att mycket handlar om investeringar i en varuterminal, men siffrorna har under lång tid visat på djupare problem. Coop är helt enkelt inte vad det en gång var.

Det är också intressant att notera kontrasten i hur politiker beskriver livsmedelshandeln som en guldgruva där stora vinster närmast är garanterade. ICA, som ofta pekas ut som den stora boven, lyckas på något märkligt sätt ändå få kunder, medan det medlemsägda Coop ser kunderna fly.

Ägandet är förmodligen en av de viktiga skillnaderna. Coop ägs av ungefär fyra miljoner medlemmar. ICA har en enskild ägare per butik. Där ICA-handlaren direkt påverkas av sina beslut är situationen annorlunda för Coop. Där kan ledningen lättare driva sina egna favoritprojekt och låta medlemmarna ta kostnaderna. Går man med förlust är det jobbigt, men det blir ingen konkurs där en familj tvingas sälja sitt hem.

Utan tydligt ägande ökar risken för att tjänstemän tar över och att organisationen tas över och blir aktivistisk.

Ser man på Coops pressrum skrivs det nyligen om pant som skänks till skogsprojekt utomlands. Den tillförordnade hållbarhetschefen är stolt över kunderna – det känns bra att kunderna ger bort sin pant.

Coop berättar också om sitt samarbete med Gordon Circular för hemleveranser. Man understryker att klimatnyttan är i fokus, inte kundnyttan. Även här är cheferna stolta. Kunderna upplever att det är bekvämt och hållbart att slippa papperspåsar, menar chefen för E-handel och B2B, som också ser ökad lojalitet och nöjdare kunder.

Bland dessa nyheter, och enstaka omnämnanden av produkter som vunnit priser, finns också ett budskap om hur Coop arbetar för att hålla nere matpriserna.

Det är gott om varmluft i beskrivningarna där Coop arbetar ”kontinuerligt på många plan”, men man erkänner också vissa hinder: ”För att vi ska kunna påverka matpriserna, behöver vi vara fler på bollen.” Bortom de tramsiga klyschorna finns förslag om skatteförändringar som sänkta arbetsgivaravgifter, bidrag till bönder och sänkt matmoms, samt arbete mot matsvinn och förbättrad logistik. Däremot tycks en återgång till att sälja billiga, lite tråkiga, men fullt dugliga produkter inte vara ett alternativ.

Popbandet ”Dr Komos” skrev i en vänsternostalgisk anda om Blåvita flingor. De beskrivs som en sista rest av folkhemmet, där varje tugga var en resa till en svunnen ti, en tid då samhället var gott. Det är kanske att ta i, men Blå-Vitt var en tid när Coop verkligen gjorde gott.

Blå-Vitt var Coops egna lågprisprodukter, lanserade 1975 och kvar till en bit in på 2000-talet. Förpackningen var blåvit och ofta märkt med ”Ständigt lågt pris”. Då handlade Coops godhet om låga priser, så att alla hade råd med bra mat. I dag har Coop lågprismärket ”X-tra”, men Coop är inte längre en lågprisbutik – man är ”god” på andra sätt.

Precis som hela vänsterrörelsen har gått från att hjälpa fattiga till att omfatta en bredare palett av genus, internationell solidaritet och klimatfrågor, har Coop följt med på den resan. Att pressa priser eller hjälpa ekonomiskt utsatta är inte längre målet. Den sortens 70-talsvisioner får Lidl, Willys och andra aktörer sköta – vilket kanske förklarar varför de är mer lönsamma än Coop.

När Sydsvenskan för två år sedan skrev om matpriserna fann de att Coop höjde sina priser först – fem veckor innan konkurrenterna följde efter. Coops VD påstod att de inte ”skor sig”, vilket nog stämmer: man försökte snarare minska mycket stora förluster.

Coop har tidigare skrutit om sitt stora utbud av ekologiska varor. Kontrasten mot andra kedjor var tydlig. – Det fanns ingen lönsamhet i vår tidigare miljösatsning, förklarade Hemköps informationschef Kenneth Wall i en intervju 2005.

I dag är kanske lönsamheten större, men med stigande priser och tuffare ekonomiska tider är ekologiska produkter en typisk vara som konsumenter väljer bort. Folk söker inte den grönaste maten – de söker den billigaste.

Coop är varken det första eller sista företaget som dras med i en grön yra och byter ekonomiska mål mot politiska. Problemet är att kunderna inte vill betala extra för moralkakor – de vill ha billig mat.

Det kanske inte känns lika bra för tjänstemännen att pressa matpriser. Men Coop var en långt godare kraft när de hade Blå-Vitt och låga priser än nu, med ekologiska satsningar och höga priser. Det märker kunderna – och de går till konkurrenterna. Det är inte varuterminalen utan Coops inriktning som skrämmer bort kunderna.

Den intressanta frågan är vad Coop tänker göra framöver: kommer de att backa från det gröna och möta kunderna med låga priser, eller kommer de att köra vidare och hoppas på att överleva?

Läs även: Magdalena Andersson väljer makt framför anständighet