Säg mig vilka dina vänner är, och jag ska säga vem du är. Det gäller inte bara Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar, utan också resten av oppositionen. Kanske gäller det framför allt Magdalena Andersson, eftersom hon aldrig har stängt dörren för att regera tillsammans med Vänsterpartiet.

Lorena Delgado Varas är en av Vänsterpartiets ledande företrädare – hon sitter både i riksdagen och i partistyrelsen. Hon är inte bara accepterad, utan också uppskattad. När det började storma kring henne var partiet tydligt i sitt stöd. Distrikt och riksdagskollegor backade upp henne. Budskapet var att Delgado inte var rasist, utan kämpade för rättvisa och solidaritet.

Ingen sa det högt, men det var uppenbart att vissa ansåg att hennes sanningssägande hade skrämt den ”judiska bläckfisken”, som därför slog tillbaka. För några verkar det nästan vara en hederssak att kallas ”antisemit” – det blir ett tecken på att man vågat säga obekväma sanningar.

Sett utifrån liknar det mer en rasistisk variant av barn som bråkar med grannen i hopp om att bli kallade ”ungjävel” inför sina kompisar. En sorts ritual för att visa mod. Men motbjudande i vuxenversionen.

Delgado fick nyligen en polisanmälan nedlagd. Judiska Centralrådet hade anmält henne för hets mot folkgrupp, efter att hon delat djupt antisemitiskt material i sociala medier. Åklagaren konstaterade att det saknades uppsåt och lade ner utredningen.

Några dagar senare avslöjade Världen idag att Delgado hade gillat ett stort antal märkliga och smaklösa inlägg i sociala medier – däribland andra konspirationsteorier liknande den hon tidigare anmälts för att sprida. Åklagaren borde fundera över om det verkligen är möjligt att två gånger stödja samma typ av konspirationsteori utan att faktiskt tro på den. Kan man verkligen ha så otur att man råkar klicka fel två gånger – på så kort tid?

Bland kommentarerna hon har gillat finns exempelvis:

”Hur mycket får hon [Maria Malmer Stenergard] betalt av Zio-staten?”

Det är rasismens ryska docka. Kommentaren innehåller allt: tanken att judar köper makt, kontrollerar politiker, samt kodordet ”sionist” som omskrivning för jude. För det är alltid judarna det i slutändan handlar om.

Delgado har dessutom gillat kommentarer om att Malmer Stenergard är ”äcklig”, en ”sjuk kärring”, ”vidrig” – och annat i samma stil. Det är värt att påpeka att när en riksdagsledamot attackerar en minister, handlar det i praktiken om respekten för själva ämbetet och den demokratiska institutionen.

Som riksdagsledamot har man ett ansvar att behandla både kollegor och ministrar med respekt. Det är inte personen man hedrar, utan ämbetet. En respekt som uppenbarligen kan saknas – och ändå gå hand i hand med att vara ledande i Vänsterpartiet. Å andra sidan är kanske just respekt för demokratin inte det första man förknippar med det partiet.

Men detta är en skugga som inte bara faller över Vänsterpartiet, utan också över dess möjliga samarbetspartners. Magdalena Andersson har sagt att det är okej att släppa in Vänsterpartiet i en regering. Det innebär att Delgado – riksdagsledamot och partistyrelseledamot – i praktiken skulle kunna bli minister.

Hur Andersson kan vara okej med det är svårt att förstå, om hon har något som helst begrepp om anständighet. Är hon däremot bara ute efter att bli statsminister, blir det lättare att förstå.

Ynkligheten kring Delgados rasism avslöjar också ett annat problem med Andersson: hennes svaga ledarskap. Hon klarade inte ens av att hantera Jamal El Haj, som satt i hennes egen riksdagsgrupp. Att hon skulle kunna ställa ett tydligt krav på Dadgostar – att göra sig av med Delgado – är otänkbart.

För Andersson borde Vänsterpartiets alltmer öppna antisemitism vara ett värderingstest. Är hon emot rasism – eller är det bara varmluft som används i angrepp på Tidöpartierna? Står hon upp för Sveriges minoriteter – eller hamnar de under bussen när makten lockar?

Att Dadgostar inte visar något intresse för att stoppa antisemitismen i sitt parti är uppenbart. Men för Andersson är frågan avgörande. Hon vill bli statsminister. Då spelar det roll vilka man omger sig med – och framför allt: vilka man är beredd att släppa in i en regering.

Kritiken mot Delgado och Dadgostar har varit hård. Ulf Kristersson ställde på sociala medier frågan:

”Var går egentligen gränsen för Nooshi Dadgostar?”

Men han ställer frågan till fel person. Att Delgado och andra antisemiter finns kvar i partiet beror på att de accepteras av ledningen. Därom råder inget tvivel.

Den fråga Kristersson borde ställa är: Var går gränsen för Magdalena Andersson?

För om Andersson tydligt markerar att antisemitism är en röd linje, kommer Dadgostar att tvingas agera. Men Andersson tittar tyst på, medan hennes samarbetsparti blir allt mer antisemitiskt.

Det är ynkligt.

Och det visar vad som tycks vara viktigast för Andersson: makten – inte anständigheten.

Läs även: Överklassknarket är populistisk klasspolitik