Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar har problem på flera fronter. De riktigt radikala sympatisörerna i Palestinarörelsen kräver hennes avgång. I andra änden tappar hon förtroende eftersom hon antingen misslyckas eller struntar i partiets problem med antisemitism.

På en månad har hon tappat mycket i förtroende – 3 procentenheter. Förtroendet för henne är nu nästan nere på samma nivå som när hon valdes. 20 procent, var femte väljare, säger sig ha förtroende för henne. En kanske trots allt förvånansvärt hög siffra.

Kontrasten mot hennes glansdagar är tydlig. När hon fällde Stefan Löfven över hyresfrågan toppade hon på 46 procent. Bråket med Socialdemokraterna lönade sig, partiet hade stöd av över 11 procent av väljarna. Kanske en lärdom är att Vänsterpartiet gynnas mer av att kritisera S än av att ge efter för antisemitism.

Efter pogromen 7 oktober i fjol blev Vänsterpartiet en oregerlig sörja. Det är inte tydligt vad Dadgostar vill, utöver att bli minister, men hon lyckas inte hålla ordning på fraktionerna i partiet. När propalestinska grupper kommer ut som rasister misslyckas hon med att hantera dem. Ett misslyckande som har gjort henne osams med alla. Hon står som en åsna mellan Hamas-supportrar och Judiska Centralrådet och förstår inte vad det anständiga valet är. Att folk ryggar tillbaka är inte svårt att förstå.

Det största tappet i förtroende är inte bland hennes egna väljare utan bland dem som är i samma block som henne. Det gör att hennes problem smetar av sig på andra. När Dadgostar har svårt att ta avstånd från antisemitism löser andra problemet med att ta avstånd från henne. Centerpartiet säger nej till samarbete med V.

Läs även: C bryter med V på grund av partiets antisemitism

Förmodligen sker en liknande rörelse inom Socialdemokraterna. Många socialdemokrater är uppvuxna med uppfattningen att vänsterpartister är lössen i den röda fanans veck och partiets problem med rasism bekräftar den uppfattningen. Vänsterpartiet har försökt att sminka upp sig, men lite läppstift förändrar inte vilka de är.

En risk för Magdalena Andersson är att både ”Magda-moderater” och mer traditionella gråsossar söker sig över blockgränsen om inte Andersson hanterar Vänsterpartiet. Om de väljarna uppfattar att det blir ett kålsuperi att välja mellan SD och V är det trots allt mer ordning och reda på Tidösidan. Andersson hamnar också i en allt mer hycklande position när hon inte törs markera mot rasismen inom Vänsterpartiet.

Det är roligt att Dadgostars problem börjar allt mer bli Anderssons problem. Först drog sig Centern ur samarbetet och nu tappar allt fler i vänsterblocket förtroende för V. Det som förmodligen är den största skadan för Andersson är att hon inte försöker hantera situationen. De senaste veckorna har hon lagt långt mer energi på Trump än på Vänsterpartiets antisemitism.

En kanske märklig prioritering för någon som vill skapa ett regeringsunderlag. Å andra sidan utmärks inte Andersson av statsmannaskap.

Läs även: Vänsterpartiets stöld av Kristallnatten