Nooshi Dadgostars tal i Almedalen är speciellt. Hon har beskyllts för att försöka tvätta partiet för att göra det möjligt för henne att bli minister, att hennes ego sätts framför socialismen. Om det är orsaken är svårt att sia, men det går att se en hel del förändring i talet som förvånar, särskilt som partiet tycks anse att förändring är förnedring.

– Vi lever i världens bästa land.

Så inleder Dadgostar den politiska delen av sitt tal. Det är faktiskt anmärkningsvärt. Vanligtvis verkar hon anse att landet styrs av fascister och att koncentrationslägren är runt hörnet. I världens bästa land är ju inte demokratin hotad.

Det som är mest anmärkningsvärt är att relativismen är borta. När Dadgostar talar är Sverige bättre än Danmark, än Norge, än Tyskland och bättre än USA. Men det är också bättre än Nigeria, Irak och Jemen. För Dadgostar kan man gradera länder, värdera dem och skapa en skala där Sverige är det bästa som finns. Kan man värdera då kan man också kritisera och påpeka brister och hur det går att förbättra.

Skalan verkar dessutom inte bara syfta på politiska institutioner utan även kultur. Framförallt i demokratier är de politiska institutionerna en spegling av en kultur. Det vore intressant att höra Dadgostar ge exempel på tio länder som ligger i den sämsta gruppen av stater.

Dadgostar talar om att ”Vi har det i oss. Vi kan om vi vill.” Vilka ”Vi” är definieras inte, men det går att gissa. Med tanke på hur hon hyllar flit, hur det byggdes gruvor, stålverk och skapades uppfinningar så handlar ”Vi” om något slags lutheransk syn på arbete. I hennes vi verkar inte heller fabriksägarna, entreprenörerna och företagarna vara skurkar, utan de som förvandlade Sverige från Europas fattigaste land till ett av de rikaste.

Samtidigt som hon accepterar att stater och förmodligen kulturer kan mätas och ställas i hierarkier talar hon om att ”starka samhällen byggs på solidaritet och gemenskap.” Samhällsgemenskap är långt från Vänsterpartiets klasskamp och syn på samhället som ”klass mot klass”. Det som byggde Sverige rikt var inte klasskampen utan samhällsgemenskapen.

Det är inte svårt att förstå varför partiet tycker att hon säljer ut socialismen för att få komma in i finrummen. Dadgostar har sagt att hon bara kommer att stödja en regering som hon sitter i. Det är en kompromisslös hållning och menar hon allvar med sitt tal så är hennes linje att sälja ut för att få komma in. Alternativet hade varit att ställa upp hårda krav på vad Andersson måste ge för att bli vald.

Det är alltid svårt att lita på vänsterpartister. De är väldigt relativa i sin syn på historia, sanning och vad som är vetenskap. Ideologi trumfar över både sanning och verklighet och låter något bra så kör man på det. Det är också ofta så att framgångsrika vänsterpartister är de som inte pratar om vad partiet tycker på riktigt.

Falskheten visar sig tydligt i talet. Dadgostar menar att Sverige är beviset på att socialisterna vann och att de socialistiska idéerna är realistiska. Socialismen fungerade, Sverige är beviset. Det bevisar också att högern skulle ha varit vänsterpartister på den tiden.

– Visst skulle de alla idag ha varit vänsterpartister. Branting när han genomförde rösträtten; Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet, Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Det är talande att ingen av de hon nämner är vänsterpartister, utan socialdemokrater. Liksom att hon utelämnar att Vänsterpartiet på den tiden var Moskvatrogna kommunister som stöttade både Stalin och Hitler. Den första brytningen mellan svenska kommunister och sovjetiska kommer årtionden senare när Sovjet krossar revolten i Ungern. På allvar syns det först efter Prag 1968 och fram till Sovjet kollapsade fanns nära kontakter. Vänsterpartiet var Moskvatroget i årtionden efter att Stalins massmord blev kända.

Samma socialdemokrater som hon hyllar som vänsterpartister avskydde hennes parti till den grad att vi hade IB, utestängning av Vänsterpartiet från politiska uppgörelser och mycket annat. Kanske mest talande är att den Hansson som Dadgostar hyllar bedömde hennes parti alltför avskyvärt för att få medverka i samlingsregeringen under kriget.

Den rollen som Vänsterpartiet hade var att de fick vara med och kröna den socialdemokratiske statsministern men sedan skuffades de undan igen. Nu räcker Dadgostar vacker tass och säger att partiet alltid har varit snälla. De har alltid varit som husse.

Att socialdemokraterna visste vilka vänsterpartisterna var och vad de stod för är inte märkligt. De ingick ursprungligen i samma parti men partiet splittrades när Vänsterpartiet vägrade att ställa upp på en demokratisk socialism utan valde Moskva framför riksdagen.

Att ett parti har en så unken historia att de försöker stjäla ett annat partis historia är unikt.

Talet är en kombination av två saker. Det är ett trevande försök att hitta en ny identitet där Vänsterpartiet åtminstone blir salongsfähiga. Det andra är ett försök att distansera sig från ett mörkt förflutet.

Läs även: Magdalena Andersson är tacksam för det Sverige som fanns