Magdalena Andersson har fått en nyfunnen kärlek till Sverige. Plötsligt är det svenska fantastiskt. Det kanske finaste är tiden som fanns innan hon blev minister. Får hon bara makten över Sverige, då kommer det att bli som förr igen. Att landet blev sämre medan hon satt i regeringen är inte hennes fel utan beror på att politiken hade för lite makt.
I sitt tal i Almedalen radar Magdalena Andersson upp saker som är fel med Sverige i dag. Unga blir springpojkar åt kriminella, osäkerhet med jobb, en skola som fungerar illa. Hon har en förklaring. Politiken har dragit sig tillbaka, med andra ord har folket fått för mycket frihet. Det är dags för matte att korta kopplet.
Hon är tydlig med politikens roll:
– Där politiken har slarvat bort sig själv och inte tagit sitt ansvar för att säkerställa att er generation ska få det bättre än min.
Det är ärligt även om det inte är omöjligt att hon syftade på Reinfeldt när orden skrevs. För orden oavsett om de är självkritiska eller syftar på Reinfeldt rymmer mycket av sanning. Svensk politik har varit mycket dålig under en lång tid. Nedgången började inte med Löfven men den eskalerade under både Andersson och Löfven.
Andersson har ett tungt ansvar. Under åtta år var hon del av regeringen, först som finansminister och sen som statsminister. Åtta år där hon lät landet förfalla och lämnade i från sig ett land i sämre skick än hon fick det. Det är kanske den värsta synd en minister kan göra.
Men för Andersson är det tvärtom. Hon försökte, hon ville men andra förstörde för henne. Riksdagen var inte snäll och röstade igenom hennes budgetar, Miljöpartiet tvingade henne att göra saker hon inte ville, talskrivaren lurade henne att bli emot kärnkraft och förmodligen har grannbarnen också en del av skulden. Att det inte blev som Andersson drömde om är allas fel utom hennes. Andersson är alltid utan ansvar.
Läs även: Oansvariga Andersson behöver aldrig ta ansvar
Andersson må stå fri från ansvar, men är absolut inte utan ambition.
– Men nu är det vår tur. Nu är det vi som ska axla manteln.
Kanske ska det ses som en blandning av en ond dröm och ett hot. För Andersson är framtiden tydlig. Får hon bara makt, mer makt än förr, så blir allt bra. Bara lite mer makt så blir allt rätt.
– Nu ska vi använda politiken för att bygga en ny samhällsgemenskap.
En politiskt skapad samhällsgemenskap är inte bara en utopi, det är provat gång på gång och ger aldrig ett gott resultat. Politik bygger på makt, och gemenskaper bygger på tillit och ömsesidighet. Det kan varken tvingas fram eller styras politiskt.
Andersson förklarar:
– Ett starkt samhälle. Vi ska ta tillbaka kontrollen. Så att politiken kan kliva fram.
Hon fortsätter:
– Ett samhälle som är värdigt det Sverige vi älskar.
Ett samhälle som är värdigt det Sverige som Andersson älskar, där hon och partiet har återtagit kontrollen och låtit politiken kliva fram är en dystopi. Det är en värld där Anderssons tal avslutas med att Morgan Johansson sjunger ”Tomorrow betongs to me”
Nu ska folk få se på folkgemenskap. Vad skulle möjligen kunna gå fel om Andersson inte bara återfår makten utan dessutom återtar kontrollen över en rad funktioner i samhället? Det hon redan nu talar om är att beröva föräldrar makten över barns skolor, om bussningar, tvångsintegration, att politiken får mer pengar och folket mindre. Andersson är inte dum, hon vet att makt är ett nollsummespel. Antingen bestämmer hon och hennes gäng eller så bestämmer du.
Talet har fragment stulna från Per-Albin Hanssons folkhemstal. Andersson strävar efter en blågul socialism där flaggan vajar på varje torg. Men flaggan är inte svensk utan en dåligt maskerad röd fana. Andersson förklarar vad hennes svenska flagga betyder i dag.
– Flaggan är en symbol för att de samhällsproblem vi har i dag inte kan lösas med skattesänkningar, privatiseringar och liberalisering. De kan bara lösas genom att politiken och det gemensamma kliver fram.
Det brukar sägas att Socialdemokraterna ofta blandar ihop stat, samhälle och parti och försöker få det till en och samma sak. Här tar de ett steg längre – flaggan blir en symbol för Socialdemokraterna, inte för Sverige. Något som borde ena Sverige blir i stället en symbol för den polarisering som Andersson eldar på.
För de saker som flaggan i så fall symboliserar är: skattehöjningar, förstatliganden, tvång och politikers makt. Exakt vad hon menar är otydligt. Kanske är hon en modern Ludvig XIV som anser att staten, det är hon. Kanske menar hon att bara socialdemokrater kan vara riktiga svenskar. Den senare tolkningen förklarar i så fall mycket av deras integrationspolitik.
Att Socialdemokraternas politik förstörde under åtta långa år vägrar Andersson att se. Hon talar om ansvar men vägrar att själv ta det. Tolv gånger under talet talar hon om ansvar, men den enda gången hon använder det om sig själv är hennes ansvar att återfå makten och göra allt bra igen. Självinsikt är inte direkt en av Anderssons dygder.
Kanske blir det tydligast när hon talar om de äldre. Hon beskriver hur tacksam hon är för vad de har gjort. De har gått till jobbet, arbetar hårt och betalat skatt, byggt upp ett land med demokrati, tillit och trygghet. Det Sverige som fanns.
Det är enkelt att dela Anderssons tacksamhet för det landet, det är nog en känsla många har. Men det finns en fråga som bränner, en fråga som Andersson nog aldrig har försökt besvara:
Är de äldre tacksamma för vad som hände med Sverige under åren Andersson var med och styrde?
