Det fanns en tid då politik handlade om folkets väl och inte partiets väl. När man ser hur vår tids politiker agerar, är det inte konstigt om man saknar det som var.
Följer man svensk politik är det lätt att bli nostalgisk. Att sjunka in i sig själv och drömma sig tillbaka till en tid då politiken faktiskt handlade om att göra något för andra. När politikerna ville saker, tyckte saker och brydde sig om resultatet snarare än spelet.
Politiken borde handla om ledarskap. Att peka ut en riktning och säga så här går vi i fyra år. Målet finns där borta och jag tänkte ta er dit. Då måste vi göra så här. Kanske alla inte vill åt det hållet, men alla vet riktningen.
Politiker som vill något och som vet vart de vill nå. Som tror på något och är beredda att riskera något för det de tror på. Som står upp. Inte de där som har en prenumeration på sin riksdagsplats och sitter kvar, oavsett hur partiet svänger och vrider sig. Vissa påminner nästan om nyhetsuppläsare i hur de kommunicerar partiets senaste hållning. Det är lätt att sakna de som tror på något. Och vill något mer än att få en karriär.
Det är lätt att drömma sig bort till politiker som tar ansvar. Som ser till något större än sig själva. Någon som förstår att det viktiga är hur folket har det, inte hur det går för partiet. En politiker som inte ens skulle komma på tanken att försöka säga att brotten inte är hans ansvar utan han som städar efter kommunerna. Någon som inte skyller på att det inte gick att boka ett konferensrum. Eller försöker antyda att varje försök att se till att passutfärdande fungerar är ministerstyre. Men också politiker som vågar ta debatt i tv. Som vågar försöka förklara varför de gjort på ett sätt.
En politik som inte handlar om oneliners utan ansvar. Politiker som vågar ha fel, som lämnar sina uppdrag om de gjort bort sig. Politikern ser folket som något större än sig själva. Inte partiet utan folket. En politiker som inte bara säger att de varit naiva utan lägger till att därför avgår de.
Priset tas nog av Andersson som redan i förväg konstaterat att det inte spelar så stor roll om hon klarar att få igenom sin budget. Hon sitter kvar ändå, det är ju så kort till valet. Utöver den gränslösa nonchalansen så är det ett försök att undvika en budgivning om de politiska vildarna. Kanske kan de övertygas, men Andersson rör sig inte ur fläcken. Och om det är hennes eller någon annans budget spelar ingen roll för det är hon som har makten och är statsminister.
Där politiken borde vara ett sätt för partierna att sätta sig ner och lösa problem till allas bästa så låter man problemen löpa. Ibland för att blidka sitt parti, ibland för att stänga andra ute, ibland för att dölja att man gjort fel förut. Förlorarna är alltid vi som drabbas av politiken. Vem är vinnare när elpriset skenar? När brottsligheten sprider ut sig? När det inte går att få tag på ett pass?
