I spåren av SBB:s väg mot vad som kan bli en total kollaps vaknar allt fler kommuner. De inser att det i många fall hade varit en bättre affär att behålla och driva fastigheterna i egen regi.

SBB:s affärsmodell byggde i mångt och mycket på att lyckas övertyga offentliga aktörer att sälja fastigheter och sen hyra tillbaka dem. Hade kostnaden varit lägre hade det kunnat bli en bra affär men ofta slutade det med både stigande kostnader och att pengarna som kom från försäljningen rann i väg på annat.

Fastigheter, att äga dem, är ofta en god affär. Hyresgästen betalar en löpande summa för en tjänst som konsumeras omedelbart – att bo, ha ett kontor eller liknande. Ägaren får in pengar som kan användas till amorteringar och ägandet ökar – vinsterna ackumuleras.

Men någon djupare slutsats av det verkar inte dras. Vilket är märkligt. Att generalisera och dra en slutsats är inte jättesvårt.

Den stora slutsatsen borde vara att inse att det ligger i folkets intresse att äga sina egna bostäder. Inte att hyra dem. Att kommuner borde försöka få medborgare att äga och själva få tillväxten i värde från bostäderna snarare än att kommunerna får värdestegringen och medborgarna betalar för kalaset.

Vad SBB gjorde för att tjäna pengar på kommunerna är likt vad de kommunala fastighetsbolagen gör mot sina hyresgäster.

En återkommande litania från Socialdemokraterna är hur klassklyftor ökar. Vissa grupper drar ifrån och andra hamnar efter. Boendeformen är central för den skillnaden, på flera sätt.

Från år 2000 och till februari i år har snittökningen i värde på villor varit 302 procent. Börsindex har stigit 139 procent medan lönerna har stannat vid 83 procent. Många som har bott länge har dessutom kunnat kombinera värdestegringar. Medan bostaden stiger i värde så ökar man belåningen och sätter på börsen. Då stiger både värdet på huset och på investeringen.

För den som bor i en hyresrätt är det mer komplicerat. Värdestegringen tillfaller ägaren, ofta ett kommunalt bolag, och det går inte att belåna en hyresrätt. Vilket gör det svårare att få stora belopp placerade på börsen.

Vill man lyfta fram de andra bitarna som förklarar mycket av skillnaderna i tillgångar så är ränteavdragen viktiga. De gör att värdestegringen tillfaller ägarna men räntan inte betalas fullt ut. Investeringar på börsen kan dessutom göras i investeringssparkonton med mycket låg skatt.

Att de möjligheterna finns är väldigt bra. Det ger rika hushåll och pengar som företag kan investera i ytterligare tillväxt. Problemet är inte alls på den sidan utan på andra sidan. Hur folk pushas till hyresbostäder framför att äga. Vilket är en bra affär för kommunen men uppenbart en dålig för de boende.

Malmös kommunala bostadsbolag gjorde 270 miljoner i vinst i fjol. I en mindre kommun som Jönköping gjorde kommunens bostadsbolag en vinst på 70 miljoner.

Även i andra led uppstår stora skillnaden. Äger någon en bostad så går bostaden i arv till vanligtvis barnen. De får en helt annan ekonomisk utveckling än de vars föräldrar hyr sin bostad. Inte minst i storstäderna är skillnaden enorm. Arven blir lätt flera miljoner, vilket aldrig de vars föräldrar hyr kan få.

Det borde vara enkelt. Men, det finns ideologiska skäl som spökar, liksom praktiska. De som äger bostäder har andra intressen rent ekonomiskt än de som hyr. För vänstern har det dessutom blivit ideologiskt viktigt med många som hyr. Säkert finns dessutom ekonomiska intressen för kommunpolitiker. Den delen av fastighetsbolagets vinst som delas ut är pengar som kan användas utan att röra skattemedel.

Man kanske inte ska hoppas på för mycket. Men en både viktig och rimlig slutsats av både den ekonomiska utvecklingen och av fallet SBB är att försöka få fler att äga sin bostad. Kommuner bör bistå snarare än berika sig på sina medborgare.

Mot det står Socialdemokratisk ideologi. Vad som vinner är inte jättesvårt att gissa.