Varje gång finansieringen till SVT diskuteras lyfts samhällsprogrammen fram. De tycks vara kärnan i demokratin. När sen plånboken öppnas är det nöjestv som får slantarna. Separeras delarna i varsin kanal med separat finansiering så slipper vi den diskussionen. Då kan ingen säga att mindre pengar till dokusåpor hotar demokratin eftersom samhällsprogram ligger i en separat kanal med egen finansiering. Samtidigt kan man ställa nöjes-tv mot andra sätt att använda skattemedlen, som till exempel att korta vårdköer.
I början av november släppte Margaux Dietz, en väldigt känd influencer, ett klipp där hon hittar en man som kraftigt berusad somnat utanför hennes dörr. Hon filmar hur hon skrattar åt mannen och låter sin lille son peta på mannen.
Skandalen var ett faktum, en nätstorm blåste upp och hennes samarbetspartners började lämna henne. Karriären var allvarligt hotad.
SVT:s dokumentär om händelsen har väckt nästan lika mycket indignation. SVT låter personer som Dietz och Soran Ismail gråta ut eller komma till tals, men kan vi ens tänka oss att Paulo Roberto skulle få det? I vilket syfte ska vissas namn återupprättas? Kan det bero på att hon umgås i rätt kretsar? Vinklingen görs så att många uppfattar att det är en del i att återskapa en entreprenörs namn. Bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet har riktat kritik där.
Frågan om det är rimligt att använda skattemedel för att återupprätta en entreprenör har en massa svar. De flesta ganska dåliga. Däremot är en annan fråga intressant - varför går det ens att göra så? Det finns ju något väldigt märkligt i att när SVT väljer ut de som ska få ge sin version så skattefinansieras det, men om TV4 gör det är det reklamfinansierat. Vilket också påverkar reaktionen. Det är också det som ger konflikten. Varför ska jag behöva gå till jobbet för att dra ihop pengar för att Dietz ska få ge sin version?
Det är också värt att notera den generellt märkliga konfliktlinjen kring public service. Hade skatten sänkts med åtta och en halv miljard hade det hetat att det hotat välfärden, infrastruktur eller något annat. När pengarna går till SVT finns ingen sådan konflikt. Pengarna till SVT hade lika gärna kunnat gå till regionerna rakt av för att korta vårdköer.
En lösning på problemet är att göra ungefär som med radio. SVT delas i två kanaler som i dag. Ettan är en ren samhällskanal med nyheter, dokumentärer och liknande. Tvåan är en nöjeskanal. Finansieringen för de båda ska ske i separata beslut.
Lite grand som med radio där P1, P2, P3 och P4 har olika inriktning. Även radio borde separeras så med finansiering, där varje kanal får ett externt beslut om budget. Samhällsfrågor, historia, vetenskap och liknande har en finansiering. Nöje har en annan och besluten tas separat. Det måste vara tydligt om samhällskanalen får lika mycket, hälften eller fem procent av nöjesbiten.
Förmodligen är lösningen i grund och botten idiotisk bland annat för att skattepengar aldrig ska gå till nöjes-tv. Men den löser ett problem. Varje gång någon vill diskutera att det spenderas groteska mängder skattemedel på dokusåpor, musikprogram och annat så lyfts dokumentärerna och nyheterna fram som en sköld. Kritiken bemöts med att public service är central för demokratin. För många tycks till och med public service-budgeten vara viktigare för demokratin än själva rösträtten.
Så snart budget för någon del av public service diskuteras så lyfts samhällsprogrammen fram och det blir en hätsk debatt om demokrati. Låt oss därför lägga allt sådant i en kanal och allt annat i en. Så kan vi ha en politisk debatt om hur mycket nöjes-tv som ska finansieras via skatten. Genom att skilja samhälls-tv och nöjes-tv i var sin kanal med separata beslut om finansiering kan det finnas en diskussion om varför och hur mycket nöje som ska finansieras via skatt och samhälls-tv kan ha en liknande diskussion.
Genom att renodla samhälls-tv är det också enklare att ha en granskning om det finns en politisk vinkling. Är det 75 dokumentärer om klimatfrågan, 25 om bistånd och inget om skattesänkningar, kopplingar mellan fri ekonomi och välstånd finns ett uppenbart problem. På samma sätt som det är enklare att se om en dokumentär om Sven Wolters, Håkan Hellströms eller Sebbe Staxx politiska geni klassas som underhållning eller samhällsviktigt.
Det finns en massa brister med en sådan modell. Men inom det givna systemet är det en lösning som kan hantera ett alltmer akut problem - miljarder läggs på underhållning men värnas med samhällsgranskning som kamouflage. Med två separata kanaler med olika beslut om finansiering skulle den diskussionen inte finnas.
Men. Av lätt insedda skäl kommer en sådan lösning aldrig att diskuteras på allvar. Det skulle ju hota demokratin. Särskild demokratin i form av frågan om Dietz kan förlåtas.
