Centerpartiet dunkar skallen med problem. Efter att ha tappat mängder av de redan få väljarna flydde Annie Lööf och Muharrem Demirok tog över. Redan innan han vann staplades problemen; flera domar för misshandel, märkliga tweets och en glidande syn på sanning.

Men skam den som ger sig. Centern omtolkar, eller vantolkar, problemet de har och kör ett försök att göra en PR-framryckning i Aftonbladet. Det är ett fantastiskt roligt reportage. Demirok, förstadskillen, klär ut sig i lusekofta och jeans och åker till torpet med Aftonbladet. Hunden Allan får självklart följa med, iklädd sin egen lilla trendiga jacka. Torpet, lantlivet, ligger ungefär 20 kilometer från Linköping. Där väljarna bor semestrar Demirok.

Stelheten är helt makalös. Demirok går runt ett hörn utan att hunden ser det, och hunden får panik, enligt Aftonbladet. Demirok förklarar att ”hans nya jobb och hans många dagar i Stockholm har gett Allan separationsångest”. Det är absolut förståeligt. Men ska man vara landsbygdskillen är det inte ett vinnande koncept att prata om hunden Allan, i sin jacka, som har separationsångest. Norrlandsröster är påtagligt långt borta. Fälldin hade inte gjort ett publikt nummer av att hans hund har ångest.

Men pärlan är inte där. Pärlan kommer när pressekreteraren ska hjälpa Demirok att vara lantlig. Aftonbladet skriver: ”Nu tittar C-ledaren och hans pressekreterare sig omkring för att se om det finns något annat Demirok kan göra under fotograferingen som känns lite ’lantligt’.
’Kan du inte göra nåt med pinnar?’ säger pressekreteraren och tittar på en hög med grenar.”

Centerpartiet har en ledning som tycker att det lantligt att göra saker med pinnar. Det måste vara det konstigaste en politiker sagt sedan Ann Linde försökte förklara vad pansarskotten som skickades till Ukraina var: ”En lång grej som man har över axeln som man kan skjuta mot tanks, och så vidare”.

Det påminner om en gammal reklamklassiker från Olw. En stockholmare står i ett potatisfält och tror att chips kommer från bladen. Bonden bredvid försöker förklara att det är potatisen som blir chips. Varpå stockholmaren utbrister ”Varför står vi då i den här djungeln?”

Demirok är så mycket storstadspojk man kan bli. Och roande nog kan han inte ens själv se hur långt från sina väljare han är. Vis som han är, har han tröstat sina barn. De var upprörda över ett kalhygge. Men Centerledaren vet råd. Det är skillnad på odlad skog och skog har han berättat.

Det märks att Centerledaren är uppvuxen på en gård. Vårby gård. Och det verkar som familjen har mer koppling till innergården än till torpet.

Demirok är rädd för att samhället ska slitas sönder. De främlingsfientliga vinner mark. Så kan man tycka. Det är en legitim åsikt. Men Demirok är Centerpartist. Hela partiets politik har i snart ett decennium varit att stänga SD ute. Att skapa ett vi och ett dem. Till och med statsministerfrågan avgörs så. Ingen vet egentligen vad Centern är för, men alla vet vad de är emot. Vilka som är deras in i vi och dem. Demirok är bestämd i att det finns ett bråddjup mellan dem och SD. Så att samhället håller ihop.

PR-försöket, för det misslyckas djupt, är bitvis helt omöjligt att förstå. Demirok berättar om hur han blev slagen av skinheads, han fick smaka deras järnrör innan det var modernt. Det är djupt tragiskt. Hans rädsla och smärta är enkel att förstå, på samma sätt som de som han själv har misshandlat har upplevt smärtan. Det finns massor av sätt att väcka den typen av sympati men att beskriva sig själv som ett brottsoffer för ett brott man är dömd för två gånger, hur väcker det mer sympati än förvåning? Varje ord han beskriver, om rädslan, hur den fysiska smärtan läker före den själsliga gäller även hans offer. Har han inte förstått det? När han slog de där personerna, förstod han inte att han gjorde vad andra gjorde mot honom?

Alla skämt om att Centern ska knocka motståndare, att det kommer att krävas hjälm i partiledardebatter och liknande handlar om vanligt folks ovilja mot våld. Det är fel att slå någon. Oavsett om man är skinhead, slår någon i skolcafeterian eller i andra sammanhang. Det är precis samma Juholtlika tondövhet som när Demirok pratade om att vara rädd i skolan eftersom folk slogs där. Samma skola där han dömdes för att ha gett en kille han inte kände oprovocerat en dansk skalle.

Det är också där Centern har sitt problem. Det problemet är inte att Demirok är okänd, utan att där han är känd är han ökänd. Att få folk att känna igenom honom är inte så svårt. Att få ett positivt igenkännande är långt värre.

Och lösningen är inte att sitta stelt på en stubbe i lusekofta iklädd en offerroll. Det är en bild som skaver efter hans domar. Och det stora problemet är oärligheten. Ett par decenniers mörkande av sitt straffregister. Att vifta bort oprovocerade misshandlar som onödigt tjafs.

Thorbjörn Fälldin, Maud Olofsson och Annie Lööf var inte offer. De var folk från landsbygden som hade en ruggig massa knäppa idéer. Men de trodde på något och de var fighters. Inte bokstavligt förstås utan politiskt. De var inte offer. Centerpartiet är inte ett parti vars identitet är gnäll och synd om mig. Det är ett parti som lämnar en regering över en bro, sabbar ett elsystem för att kärnkraft känns komplicerat och sådana frågor. Centerpartister kan vara lika tokiga som miljöpartister och dra in vattenvirvlare i riksdagen.

Men de sitter inte på en stubbe, med en hund i jacka, och ber folk tycka synd om dem. Eller funderar på vilka lantliga saker man kan göra med en pinne.

Läs även: Demirok kommer inte att knocka centerväljarna