Inför förra veckans partiledardebatt höll Magdalena Andersson en kort presskonferens i riksdagen. Hon talade om hur det tänjs på gränser, utmanas och testas för reaktioner. Det är mot den bakgrunden Sverige går in i mandatperiodens sista år. Sverige behöver en upprustning och en handlingskraftig regering. Hon har i stort sett rätt.

Problemet är att hon inte talade om den allt våldsammare och mer konfliktsökande Palestinarörelsen utan om Ryssland. Självklart är det två olika hot mot Sverige och svensk demokrati, men det finns också stora likheter.

Båda rörelserna har som drivkraft att tänja på gränser och se hur långt man kan gå innan någon sätter stopp. Varken Ryssland eller Palestinarörelsen möts effektivt med eftergifter. Att backa och hoppas att de ska bli mer resonliga fungerar inte. De söker konflikt tills de stoppas.

I flera år har Sverige försökt hantera Palestinarörelsen genom att ge efter. När bilkorteger firade massmord på judar ingrep inte polisen. När demonstrationerna utanför riksdagen blivit alltmer aggressiva har det varit de folkvalda – inte demonstranterna – som fått backa.

Den svenska demokratin hukar och ursäktar sig på ett sätt som har lett till att polisen ber riksdagsledamöter och ministrar att smita ut bakvägen från riksdagen för att undvika konfrontation. När ministern Carl-Oskar Bohlin inte gjorde det förföljdes han av en skrikande mobb som anklagade honom för folkmord och andra dumheter.

Den grupp som förföljde honom bestod delvis av personer med långa brottsregister. Självklart är det en hotfull situation, även om det inte alltid är klart om de som skriker också är beredda att använda våld. Tiden talar dock för att det förr eller senare kommer att ske.

Låt oss återvända till liknelsen med Ryssland. Där talas ofta om hybridkrigföring. Krig förs inte enbart med militära medel – kanoner, stridsvagnar eller bomber – utan också med mjukare och svårare metoder att upptäcka.

Ett sådant medel är sabotage. Det kan handla om att förstöra infrastruktur men också om att stödja grupper som vill skada Sverige. Ett exempel är hur Iran använt gängkriminella för att angripa ett israeliskt företag i Sverige som levererar skydd mot drönare och kommunikationsutrustning till Försvarsmakten.

När Svenska Dagbladet granskade mobben som förföljde Bohlin framkom kopplingar både till gängkriminella och till Socialdemokraterna i Botkyrka. Några av de inblandade är dessutom inte svenska medborgare. Det är märkligt att svenska folkvalda ska tvingas smyga ut bakvägen från riksdagen för att undvika att reta upp personer som inte ens är medborgare. Varför ska vår demokrati huka på det sättet?

Det är långt ifrån osannolikt att delar av Palestinarörelsen finansieras utifrån, till exempel från Iran. Annars uppstår frågan: hur kan man ha tid och resurser att demonstrera så ofta? Iran har sedan länge bedrivit påverkansarbete via moskéer. Varför skulle de stanna vid att skada företag, påverka akademin och liknande men inte försöka undergräva demokratin?

Några exempel på iransk påverkan i Sverige som har upptäckts. I januari i år utvisades en imam från Teheran som varit verksam vid en moské i Stockholmsområdet. Iranska agenter har gripits för mordplaner i Sverige. Säpo menar att de tre största hoten mot Sverige är Iran, Ryssland och Kina.

Ryssland, och tidigare Sovjet, har länge stött organisationer i länder de uppfattar som fientliga. Ofta har man inte bara stöttat sina allierade grupper, utan också alla som kan skapa oreda. Genom att sprida sitt stöd brett kan man destabilisera även genom små grupper.

Men även om det vore helt säkert att Palestinarörelsen inte har någon som helst utländsk finansiering vore det fel att låta svensk demokrati backa. Riksdagsledamöter representerar folket. De ska inte behöva frukta demonstranter eller kravaller när de använder huvudingången till riksdagen.

För det är just rädslan för kravaller som är problemet. Utländska aktörer har länge försökt piska upp konflikter – om påstådda tvångsomhändertagna barn, koranbränningar och annat.

Konflikten kulminerade under korankravallerna, och det är tydligt att svenska politiker och poliser fruktar en repris. Men backar demokratin uppstår inte ett tomrum – i stället tar andra makten. Steg för steg offras principer i ett försök att köpa ett lugn som alltid är tillfälligt. Hat mot judar accepteras, liksom hot och våld mot politiker.

Reträttmetoden har misslyckats, vilket inte har överraskat. Palestinarörelsen är mer aggressiv än någonsin och inga kompromisser har hjälpt. Därför måste man byta strategi. Dialog har prövats – utan resultat.

Börja med att flytta demonstrationer bort från riksdagens och regeringens byggnader. Dessa är skyddsobjekt och bör självklart skyddas. Se till att tolkar finns på plats så att hetsbrott kan upptäckas och förövarna gripas direkt. Fortsätt lagföra hatare och bråkstakar tills Palestinarörelsens demonstrationer blir lika lugna som andra.

Om det slutar med tiomannatåg i en skogsdunge i en förort, är det en konsekvens av att man brutit mot lagen – inte en inskränkning av demokratin.

Kärnan är glasklar: på gatorna gäller svensk lag och demokrati. Är man arg över händelser i andra delar av världen måste man rätta sig efter svenska regler. Det är ett grundläggande krav.

Polisen måste också förstå att det inte bara handlar om ordningsfrågor utan om demokratins kärna. Inser inte rikspolischefen Petra Lundh detta bör hon lämna sitt uppdrag omedelbart – annars måste regeringen hjälpa henne vidare till andra arbetsuppgifter.

Läs även: Vad händer efter kriget i Gaza?