Det dominerande svenska narrativet om Gaza är att kriget slutar med att alla palestinier dör och att Israel lämnar efter sig en öken av ruiner och skelett. En politisk vision som mest påminner om Sauron i Sagan om Ringen.

Men om man i stället försöker anlägga en rimligare och mer resonerande utblick framträder en helt annan bild.

Ett första misstag i den svenska diskussionen är själva definitionen av konflikten – som en kamp mellan israeler och palestinier. I själva verket är det en maktkamp i hela Mellanöstern, där huvudmotståndaren är Iran. Med det perspektivet blir också den långsiktiga utvecklingen mer begriplig.

Israels grannländer har tröttnat på en ändlös konflikt som försvårar relationerna till väst och stjäl fokus från den verkliga utmaningen: Iran. Trevande kontakter har pågått länge, men de senaste åtta åren har utvecklingen accelererat.

För Iran är det en katastrof. Den teokratiska diktaturen betraktar Israel som ”den lilla satan” och avskyr landet mer än något annat – möjligen med undantag för USA. En judisk demokrati där kvinnor klär sig som de vill, homosexuella tolereras och araber har rösträtt är för regimen i Teheran en outhärdlig provokation.

Därför har Iran i årtionden finansierat och beväpnat rörelser som Hamas, Hizbollah och Houthierna i Jemen – för att genom dem bedriva proxykrig mot både Israel och Saudiarabien.

För stater som Saudiarabien och Egypten är dock Iran en större fiende än Israel. De har insett att Israel varken går att utplåna eller egentligen vill något annat än att leva i fred. Det öppnar för samarbete, handel och ökad stabilitet.

I EU – och särskilt i Sverige – tycks denna utveckling ha gått förbi. Här fastnar debatten i en upprepning av slagord från 1967.

Om Gaza inte blir en askhög

Vad händer då om Gaza inte jämnas med marken? Ett sannolikt scenario är att Israel först gör det tunga arbetet – slår ut Hamas, desarmerar tunnlar och mineringar – och att arabiska stater därefter kliver in.

En fredsbevarande styrka, i praktiken en regional polis, skulle kunna ta över. Syftet: att hålla Iran ute och förhindra att Hamas återuppstår. Mycket talar för att detta redan är planerat.

Saudiarabien får äran av att ha ”löst” konflikten, Egypten stöttar och Israel får lugn.

Mot detta står två motkrafter. Dels Iran, förstås. Men också Fatah, Socialdemokraternas systerparti, som länge har levt gott på en evig konflikt. Organisationen göds av biståndspengar utan krav på redovisning eller demokrati och kan alltid skylla på Israel.

Men om Gaza ställs under saudisk förvaltning och det fungerar – varför skulle man då inte kunna göra samma sak på Västbanken? Det skulle skaka om Fatah i grunden. Och eftersom rörelsen hittills har visat att den hellre underblåser konflikt än bygger stat, finns risken att de åter väljer våld framför fred.

Tecknen på en ny ordning

Mycket tyder dock på att regionen rör sig i en annan riktning. För bara en månad sedan tecknade Israel och Egypten ett energiavtal värt 35 miljarder dollar. Gör man verkligen en sådan affär med en fiende?

Abrahamavtalen mellan Israel och flera arabstater är ett annat tecken. Saudi vill gärna ansluta – och helst så snart som möjligt.

Det var just detta närmande som Hamas försökte stoppa den 7 oktober. Syftet var att dra in Israel i en förödande konflikt och därigenom stärka Irans inflytande. Men resultatet blev det motsatta. När Iran sköt drönare och missiler mot Israel, ställde sig flera arabstater på Israels sida.

I stället för att isolera Israel har Iran bidragit till att ena regionen mot sig självt.

Allt talar för att Gaza på sikt hamnar under saudisk kontroll, med stöd från andra arabländer. Det blir ingen demokrati, men det blir lugnare.

Och medan Mellanöstern rör sig framåt, riskerar EU – och Sverige – att förbli fast i ett narrativ från en annan tid.

Läs även: Moderaternas problem: Kristersson framstår som passiv i kriser