Häromdagen skrollade jag genom Facebook. En text fick mig att haja till så att jag gick tillbaka för att se efter att jag hade läst rätt. En bekant skrev om sin vegetariska julskinka. Förvisso väldigt vältränad och mån om sin kost, men han har aldrig gjort sådant förr. Nyfiket läste jag varför han kallade sin skinka för inkluderande. Vad i hela friden är en inkluderande vegetarisk skinka?

Jag fick mig ett gott skratt. Hans inkluderande skinka i frågasatte den hundraåriga normen att vegetarisk mat inte får innehålla kött. Genom att vara vegetarisk men ändå bestå av kött blir den inkluderande eftersom den både passar vegetarianer och andra. Det är ju genialiskt! En skinka som bygger broar! En skinka som både enar och förbrödrar.

December är vår kanske mest traditionstyngda månad. Inte bara jul, nyår, lucia, advent och andra traditioner utan också provokationerna kring dem. En lite märklig tradition. Det brukar vara människor som är rätt lite roade av traditionen, själva firandet, men som i stället ser det som en möjlighet att provocera. Lyckas de få fram ilska blir det dessutom väldigt indignerat. Varför blir ni arga när ert firande störs, det skulle ju bara provoceras lite? Ungefär så.

Det brukar oftast röra kön och sådana saker. En manlig lucia, kanske en kvinnlig tomte. Några sånger eller annat som ska ändras eller inte får sjungas. Oftast tycks provokationen långt mer handla om att prusiluska och ha synpunkter än att folk verkligen blir arga på förändringen. Vill en flicka vara tomtenisse brukar det inte bli en större fråga men ska en skola prompt ha en manlig lucia och dessutom skickar pressmeddelande så blir reaktionen därefter.

Skinkan väckte tankar kring det där. Hade någon serverat kött till vegetarianer eller veganer hade det inte setts som en provokation på samma sätt som när det är traditioner som det provoceras kring.

Varför ska äldre som vill se en luciaföreställning behöva bli inkluderade i någons provokation? Få sin lilla speciella stund tagen och bli ersatt med någons behov att provocera. Det finns en själviskhet i detta. Människor och deras vilja att handla på sitt sätt blir ett medel för lusten att provocera.

Åt andra hållet är det inte så. Att provocera veganer eller vegetarianer att äta animaliska saker uppfattas inte alls som kul på samma sätt. Ingen hade skrivit försvarsartiklar om ett vegetariskt julbord hade innehållit kött. Det hade inte varit att utmana en norm att ha köttbullar av kött på det vegetariska julbordet. Förmodligen hade det snarare uppfattats som ett övergrepp än en provokation eller utmanande av en norm.

Där finns en obalans. Varför får vissa uppfattningar ta andra och göra dem till medel för sina provokationer, sina utspel när det inte accepteras bredare? Det finns, som så ofta, en självutnämnd sida som upplyser de andra när de provocerar. Medan när de blir provocerade tillbaka så är det fel. En grupp ska vara tolerant och acceptera provokationer men den andra ska stå helt fri.

Det är ett mönster som går igen om och om igen. Den goda provokationen, det goda hatet och det goda våldet. Är man bara på rätt sida så får man göra andra saker än folk i gemen. Ett slags jesuitmoral. Vägen till det goda är så viktig att man får göra avsteg från vanliga konventioner, inte minst hyfs.

Mormor ska sitta där och bli provocerad när hon bara vill se en lucia. Men den som provocerar åt andra hållet begår ett fel. Blir hon upprörd när någon provocerar så är det hon som är plump och ohyfsad. Inte den som stör hennes tittande.

Samtidigt är det inte normer som ska kritiseras utan specifika sådana. Upplevelsen av att vara rebell är långt viktigare än om man är det. Fortfarande är det för många lite kittlande normkritiskt att vara för till exempelvis homoäktenskap trots att det är ungefär lika nymodigt som vaniljglass. Men är man för det, så är man kritisk även om normen man slåss mot är fiktiv.

Skinkskämtet var roligt och satte fingret på en så tydlig märklighet i samhället. Det finns de som får provocera, uppröra och driva med andra. Och sen finns de andra. Som aldrig kan vara roliga, normkritiska eller lite rebeller. De är bara plumpa och reaktionära.